Aftonbladet – 25 maj 1849, sida 1

Och döpt i kärlekens, i kristendomens lifsström, uppstår legenden, begjutande med lefvande vatten, omslingrande med oförgängliga blommor allt lefvande och allt dödt; den till stoft fallande gubben, den murkna stubben, hela menskligheten och hela naturen. Men allt hvad hon — vår moder Svea — vet derom, om verldens ursprung och verldens mål, har hon ej sagt ännu. Outtömd, outtömlig är den skatt af visdom, som hon bevarar i sina tysta skogar, i sina stilla djup. Och kanske förlade henne Skaparen så afsides på jorden, så högt uppinorden, på det hon längst af länder måtte bevara sin ursprungskraft, på det, när hennes syskon i söder mattas af kampen, af bildningens öfverretning, hon må andas öfver dem förnyande lifskraft: och den nya Walan, uppstigande ur sina snöhöljen, sjunga för verlden en ny profetisk sång, djup som den gamlas, underlig visdom den tidigst hon lärde! När sjöngs den vid Sveas vagga? Vi veta let ej. Mörker betäcker den äldsta tiden. Länge är norden ett skymningens och Sagornas land. Om ett land ofvanom nordanvinlen, uppöfver skuggornas folk, nära det orörliga hafvet, der solen ej nedergår, — der ;Hyperboreerna, de rättfärdigaste af dödliga, bon, tala gamla, dunkla sägner från österlanlets folk. Och de första inhemska sägner i norden orda om dess slägter af gudar, jättar och dvergar, och deras strider. Dessa äro de första dagningarne öfver den nordiska halfön. När ljuset uppgår — historiens ljus — öfver let dunkla sagolandet, se vi blodfläckar på den inga jorden — menniskans första spår — höra vi krigssången och kärleksqväden — hennes örsta språk. Mellan tolfmila skogar och speselklara sjöar se vi altaren och hyddor, tingslatser och grafvar; och folket; ett stridbart!