Aftonbladet – 25 maj 1849, sida 1

och gässen plaska i evinnerlig smuts. Och försonande borgen och byn, såsom andar mellan träden blicka hvita tempel fram ur säden. ,Skånska adeln är icke mera hvad den fordom var i rang, i rikedom. Den har gått nedåt. Bondeklassen har gått uppåt, och går så än i dag. Enskiftet, som söndrade byn, har blifvit bondens lycka. På sina enskilda egor, sin borglikt slutna gård blir han lätt besuten och rik. Men kommen till rikedom blir han ej sällan lat, och — aristokrat, ofta mer än, nu för tiden. borgherrn, grefven eller frihern. Kär i den jord han besitter, och stolt öfver den, vill skattebonden ej gifva sin dotter åt den icke jordegande frälsebonden, utan anser en förbindelse med hans hus som en grof mesallians. . Skånes allmoge är bekant för sin tröghet och tyngd, mindre så för det förstånd och den kraft, som gör att den från en låg ståndpunkt arbetat sig upp till en betydande i välmåga och anseende, och för det sinne för det allmiänna, för fosterlandets angelägenheter, som den utvecklat och utvecklar allt mer i samma mån som den uppstigit ur sitt materiela betryck. Men det är sannt ändå: Trögt är, i allmänhet, skåningens väsen, trögt hans begrepp, i ting utom det hvardagliga lifvet, släpande hans språk, tungt är hans bröd, tung är hans gröt, tung är hans drägt, om än egendomlig och vacker — qvinnornas är särdeles så, och den skånska kluten, kläder godt deras trinda och trefliga ansigten, — Med ett ord: slättbons vanliga tyngd hvilar öfver honom. Ty det är så, och kan ej vara annorlunda: menniskan tar prägel af de omgifningar, i hvilka hon Jefver. Och ju mera jordbunden hennes natur är, desto mera bindes hon af jorden. Endast:kärleken och snillet befria derifrån och höja sina vmgar lika fria och