IT ma ww we slappte hvarefter vittnet guvit nonom penningar, men hade detta skett utan att någon annan var närvarande; förklarande sluteligen vittnet, på fråga af käranden, att det väl ej kan bestämma huruvida svaranden vid omvittnade tillfället var ond eller uppretad, men väl att han icke var sig lik, utan, såsom vittnet uttrycker sig: underligare än vanligt, samt på fråga af svaranden och konsistorieombudet, att stöten som svaranden tilldelade Johannes Paulsson var temmeligen hård, att han tog gossen löst i kragen och yttrade till honom svara eller kommer du i skamyråen. 2:0 Johannes Andersson. Att vid läsförhören sistlidet år, som af svaranden Törrättades i Tanums sockens kyrka, hade denne, efter att förut till besvarande af ett annat läsbarn hafva framställt en fråga, som af detta besvarats, sagt till kärandens son Johannes Pålsson, hvad sades sist; att då gossen, som suttit på tredje bänken, icke kunnat svara härpå, hade han kommit fram öfver de två framföre stående bänkarne, utan att vittnet bemärkte huru detta tillgick, hvarefter prosten ånyo frågat, hvad sades sist, samt då gossen icke eller då kunnat svara, yttrat, svara eller kommer du i skamvrån, samt då Johannes Paulsson, enär han ej hört frågan, således icke eller denna gång kunnat besvara henne, skuffat: honom i ryggen, så att han raglade eller som vittnet uttrycker sig stirrade fram åt golfvet och gick ner till torndörren, der han stod en stund, hvarefter! svaranden tillsade ett af de andre läsebarnen gå ner och bedja honom komma tillbaka; att då detta skett, hade svaranden ånyo frågat Johannes Paulsson: hvad: sades sist och då denne lika litet nu som förut kunnat afgifva något svar, hade först en annan gosse och sedan två af svaranden blifvit befallde, att ropa frågan och svaret uti Johannes Paulssons öron, hvarefter denne fick gå och sätta sig på sin förut innebafda plats; förklarande vittnet på framställde frågor, alt det ej kan bestämdt intyga, om Johannes Paulsson stirrade fram åt golfvet af stöten, som; svaranden tilldelade honom, eller af räddbåga, lika litet som, huruvida svaranden vid omvittnade tillfället var ond och uppretad, hvilket likväl så syntes, emedan han talade hårdt och såg underligare lut än vanligt; och intygar jemväl detta vittne, att svaranden, vid ett af läsförhören tillsagt honom, att de skulle tänka på stora hushåll, i anledning hvaraf vittnet också gifvit honom ett tjog ägg, samt en: gosse, som troligen var hemma i Lurs socken, eni orre, men hade vitthet vid ofvanberörde tillsägelse lej hört svaranden nämna, att det var brukligt i förIsamlingen, att barnen gaf sin lärare något. 3:0 Samuel Hansson ingifver dess vittnesmål Iskrifteligen författadt, så lydande: I Jag var i Tanums kyrka förlidet år, då hr proIsten Strettenberg derstädes framför altaret förrättade Häsförhör med årets nattvardsungdom; han frågade då Johannes Paulsson i Kyrkoryk hvad sades sist; slderpå svarade ej gossen, hr prosten gick då bort till I gossen fattade honom i kläderna, tog honom med flsig fram öfver bänkarne, då hr prosten i vredesmode I kallade honom drummel, befallte honom gå till nedra kyrkodörren att stå och skämmas, och då gosIsen var vänd ditåt slog hr prosten till Johannes Hj Pålsson i ryggen att han vacklade och var när att 5 falla, ofta under läsförhören uppmanade hr prosten tlungdomen att ge honom ägg eller hvad det vara -I månde, och jag såg att de bar till honom ägg, och jag såg att hr prosten emottog penningar utaf läsungdomen. . Intygas på min förr aflagda ed. Samuel Hansson. som upplästes och af vittnet. vidhölls, med tillkännagifvande att dess fader Hans Kach, efter som vittInet uppgifvit, författat och skrifvit attesten ; att -Isvaranden vid. omvittnade tillfället tydeligen var fond och uti en .uppretad :sinnesförfattning, att JoYI bannes Paulsson, som satt uti den tredje bänken vid -Iden sidan der predikstolen står, kom fram tvärt öfIver de framför stående bänkarne, utan att vittnet vidare såg huru dermed tillgick; men hörde ej att svaranden omnämnde någon skamvrå, men väl att I gossen skulle gå till. torndörren och skämmas; att , vittnet sett August Börjesson i Tegneby, efter lem-Inad tillsägelse, att barnen skulle tänka på -svaranil dens: stora hushåll, ge honom ägg, hvaremot vittnet Vicke sett någon annan gifva svaranden penningar, hvilket skedde enskildt inne i sakristian, sedan läsI ningen var slut. :) Då nu klockan lidit till 2 på eftermiddagen, tilltl sades att sessionen upphörde till kl. 5, då vederböti rande åter egde sig infinna. tl På bestämda klockslaget sammanträdde åter hätl radsrätten, hvarvid vittnesförhöret i parternas och -I konsistoriiombudets närvaro fortsattes med 4:0 August Börjesson: som vittnar, att vid det ifrågavarande läsförhöret hade svaranden frågat Johannes Paulsson, som suttit på tredje bänken, vid predikstolen, hvad sades sistv, och då gossen icke -) kunde härföre göra reda, tillsagt honom att komma fram, hvilket också skedde, utan att villnet bemärkte om det var med eller utan våld; att då gossen emedlertid kommit fram till svaranden vid altarringen, hade denne upprepat frågan, och då Johannes Paulsson icke heller då kunnat besvara den, tillsagt honom att gå ner på gången vid torndörren; att gossen dervid gjorde ett slängandex, det vill säga en rörelse, som om någon stött till honom, men utan att vittnet bemärkte om svaranden ens rörde vid honom, eller hvaraf rörelsen förorsakades; att vittnet! ej kan intyga något. om svarandens sinnesförfattning vid tillfället, dock talade han hårdt, men nämnde icke, hvad vittnet hörde, något om skamn n 1 Mom MÅ I it tt vi y ) 4 hb a e p I vråen; att svaranden tillsagt läsebarnen, att de skulle olkomma ihåg hans stora hushåll med något, i anblledning af hvilken tillsägelse vittnet och Hannibal Hansson ji Bro begifvit sig till svaranden och gifvit honom hvar ett tjog ägg, dock hotade han icke med att utestänga den, som icke gaf honom något, eller talade om bruket att ge läraren gåfvor; samt slutligen, på fråga af käranden, att Johannes Paulsson icke vid omvittnade tillfället på minsta sätt förgick sig emot svaranden, hans enda fel var, att han ej kunde syara på framställde frågan. Sedan svaranden förklarat att han ansåg sig berättigad toga fram gossen, då denne ieke ville godvilligt framkomma, samt att han vid tillfället visserligen icke var sig lik, emedan Johannes Paulsson uppretat och uppbragt honom, hvarjemte svaranden tillkännogaf, alt han aldrig emottagit nägra penningar af läsebarnen, hvilket ban kunde med sin salighetsed styrka, fortsattes vittnesförhöret med 5:0. Carolus Magnusson: som intygar, att då Jo, hannes Pålsson vid omstämde läseförhöret icke hade I kunnat göra reda för hvad som sades sist, hade svaranden gått ner till gossen, som satt på tredje bänken, fattat konom i armen och dragit honom öfver de två framföre stående bänkarne; att då gossen scil dan han sålunda komniit fråm till svaranden, icke It kunnat besvara den ånyo upprepade frågan på hyad som sades sist, hade svaranden tillsagt honom, at han skulle gä ner i skamvrån vid torndörren och skämmas; alt då gossen icke genast åtlydt befallningen, utan gått bort och ställt sig vid en afstolarne hade svaranden gått efter honom och först en gäng år 22 anocen dröjide att oå ner till dörren, en gärg