en DHeloning at JUV rdr bko. BOKHANDELE-BULLETIN. Af Huset Tessin under Enväldet och Frihetstiden, har fjerde delen utkommit; och äl. skare af den romantiserade historien, i syn nerhet vännerna af Morianförfattarens produkter, skola säkert icke dröja att tillegna sig denn: länge väntade fortsättning på skildringarne frår Carl XII:s tid, hvilka här afslutas. Fjerde de: len utgör nemligen den sista af Huset Tessin: förra afdelning Enväldet,. Den går således till Carl XII:s död; och den straxt derpå föl jande arresteringen af baron Görtz på Tanum: prestgård i Bohuslän (då Görtz som bäst var stadd på resa till sin hjeltekonung) bildar sista uppträdet i boken; hvarpå sedan BMrölje ett slutkapitel, men hvilket blott är en rekapitulation, innefattande en kort porträttering af Carl XII, uppsatt af Nicodemus Tessin den 17 Maj 1718 (i ett bref till envoyen Cronström i Paris); jemte en ppolitisk slutliqvid med det svenska ärftliga konungadömet i allmänhet, författad af riksrådet grefve C. G. Tessin, i en efterlemnad anteckning af den 23 Okt. 1762. Denna slutliqvid) börjar med Gustaf I och sträcker sig till och med Fredrik I. Då vi för närvarande ej medhinna en närmare redogörelse för boken i det hela, nöja vi oss med denna s. k. Slutliqvids reproducerande. Läsaren torde: på sina ställen finna den icke sakna sina pikanta sidor: Gustaf I god statsman och stor krigare; men — i synnerhet mot slutet af sina dagar — argsint, kinkig och misstänksam. Utan gensägelse: fäderneslandets befriare. Erik XIV förryckt. Johan III svag och undergifven drottning Catharinas vilja. Medelmåttig. Carl IX våldsam och storskrytare. Hans utmaningar till konungen af Danmark och till storgeneralen i Pohlen äro bevis derpå. Elak. Gustaf Adolph tapper härförare, dygdig furste, ädel, mild och död i lagom tid; när vapenlyckan höll på att vända sig: Stor kung, förträfflig menniska. Christina lättsinnig, flygtig, obetänksam, fåfäng, inbilsk och romanesk. Sannolikt skulle hon beslutat gifta sig med sin efterträdare, om detta äktenskap kunnat förlikas med hennes vurm att löpa verlden omkring. Hon trodde göra sig beundrad och hon ställde så till, att man pekade finger åt henne. Förryckt. Carl Gustaf beläst, statsman, vänlig och tapper. Carl XI sparsam af böjelse, grig på andras inrådan. . Ytterligt häftig och utmärkt tapper. Elak äkta man, utan uppfostran. Carl XII hjelte öfver hjeltemod, af hofsamt lynne, rättvis och vänlig: det är hans händer, som vållat våra förluster — och som man kysser ändå! Ulrika Eleonora halsstarrig, hatfull, oförsonlig, gudfruktig och frikostig. Fredric I svag, älskvärd, alltid knekt, aldrig anförare. Fyra af elfva! Det är mycket (?); men ungefär hvarje stats tariffn. Denna del utmärker sig, liksom de föregående, äfven genom en rikedom på historiska noter och bilagor (öfver 120 sidor). Uppträdena, hvari Carl XII:s död tecknas, äro uppställda och utförda efter Maigrets, Carlbergs och de la Mortrayes berättelser; och sjelfva det hemska ord, som vid det kungliga likets hemförande från bröstvärnet skall hafva blifvit yttradt af Maigret, nemligen: skådespelet är slutadt, mine herrar! begifvom oss till aftonmåltiden! (och hvilket stödjer sig på Voltaires uppgift), kastar en tillräcklig dager på denna händelses ursprung, sådant förf. tänkt sig det. — Accorder från Hemmet. Till min dotter, efter hennes första nallvardsgång, af J.L. H—r, är titeln på ett ock nyligen utkommet litet poem, som utmärker sig för den numera mindre ofta brukliga versformen af disticher (hexameter och pentameter alternerande). Läsaren anslås af det flärdlösa, klara och ej sällan naiva språket, jemte det vackra i tankarne; äfven der de icke äro helt nya. Såsom prof må vi anföra följande. Skalden talar till sin ut i verlden trädande dotter: ;Tack för de soliga stunder du skänkt mig! jag får dem ej åter, Dessa så lyckliga dar, Ack! de försvunno med dig. Minnet deraf skall dröja hos mig, som i qvällningen rodnan Dröjer på himmelen dvar länge sen solen gått ner. Barn af min ljufvaste dröm! o lyssna till hemmets accorder: