århundraden frivilligt nedlagt på öfvertygelsens och samvetets altare, som brott, värda att bestraffas medelst afstängande, medelst uteslutande och förtryck, så tror sig mången uppfatta kristendomens höga anda vida bättre, då ett sådant påstående benämnes okristligt. Sambhället skall vara ett evangeliskt kristligt, staten en kristlig, yttras vidare. Om hrr Annerstedt och Janzon mena detta på fullt allvar, så undra vi högeligen, om den store mästaren, som sade sitt rike icke vara af denna verld, tänkt sig en kristlig stat, deri hans trogne apostlar (hrr Janzon, Anner stedt, m. fl.) skulle sitta och rådgöra om skjutsoch postväsende, om bankens valuta, skattejemkning o. s. v. Den kristliga stat, till hvilken flera riksdagsmän gifvit en ganska stympad modell, är ett oting och förtjenar aldraminst namn af kristlig. Det är väl kristendomens anda, dess höga moral, kristliga kärlek och bildning samt kristliga tänkesätt, som skola utgöra normen för en verkligt kristlig stat, men icke ett dogmatiskt tvistesystem, hvilket, anfallande statens högsta princip, med förakt och uteslutande belägger hvar och en, som ej blindt underkastar sig detsamma. Det var denna hierarkiska id om kristlig stat, som gjorde sig gällande under medeitiden och inom katholicismen. Det var den, som framkallade de bål, de giftoch torturscener, på hvilka vi med rysning skåda tillbaka. Och det är nu samma princip, som flere medlemmar af presteståndet synas lägga till grund för sin kristliga stat, i det de enIdast afvika från den mer radikala barbarismen, genom att förorda mera raffinerade. bestraffningssätt för de ,icke rättrogne (kättarne), såsom förvisning, uteslutande från borgerliga rättigheter, beröfvandet af menniskorätt, o. s. v. Om det alltså, såsom vi sökt visa, är den kristliga sedeläran, manifesterad i statsmedlemmarnes handlingar, uppfostran och ömseIsidiga förhållande, som bör utgöra karakteren af den sannt kristliga staten, så kan billigtvis frågas: äro då ej andra bekännelsers moraliska föreskrifter byggda på samma principer, som lutherdomens? Judarnes motståndare hafva icke ens försökt bestrida eller förneka den öfverensstämmelse, som i de hufvudsakligaste fall råder i dessa begge religioners sedelära. Man torde således få betrakta denna öfverensstämmelse såsom medgifven och en gång för alla afgjord. Judarnes läroböcker och undervisningsanstalter, deras familjlif och handlingar stå under opinionens, lagens och offentlighetens kontroll. Man kan således lätt göra sig underrättad derom. Nu några ord om denna judendomens Achilleshäl, som antagonisterne tro sig hafva upptäckt: vi mena den imaginära nationaliteten, som man alltid åberopar, då man vill ställa det konfessionella band, som sammanhåller mosaismens bekännare, i falsk dager. Sednare tiders händelser hafya numera gjort det lättare än någonsin förr, att kunna tillbakavisa denna beskyllning. Om j hafven läst, huru magyariske judar — ehuru i saknad af alla politiska rättigheter — kämpade mot Kroaterne, som dock hade uttalat judarnes emancipation: .om j vidare hafven läst, huru ungerske judar frivilligt kämpat mot österrikiska väldet och utgjutit sitt hjertblod, för att försvara och upprätthålla sin ungerska nationalitet: om j hafven hört omtalas, huru judarne i Posen slagtades och marterades på det gräsligaste, derföre att de slöto sig till den tyska nationaliteten: om j slutligen ej ären okunniga om, huruledes frivillige danska och tyska judar korsat sina värjor vid Eiderns stränder för den danska och tyska nationalitetssaken; — om j läst och hört allt detta, och ändå fortfaren i ert absurda påstående om ljudarnes ,egna nationalitet) — så kunna vi ej annat än svara med den, som yttrade sig om klimatet i Petersburg: finns der något sådant. så är det bra litet! JVän af tolerans.