Aftonbladet – 23 maj 1849, sida 2

Sn I ER Enn fått befallning att förse invaliden med allt, som kunde vara nödigt till majorens uppehälle och beqvämlighet. SISTA KAPITLET. Ulrika hade beslutat, att hennes kröning skulle firas i Upsala den 17 Mars. Drottningen, hofvet, ministrarne, rådet, voro redan dit afresta. Dittmar, såsom förnäm utlänning, var äfven kallad; men han ville gerna invänta Bernhard, och Bernhard kom icke. Med hvarje dag ökades hans otålighet, så mycket mer, som han bestämt att vid denna fest låta presentera Bernhard under sitt verkliga namn. Sjelf begaf han sig dock efter till Upsala, och väntade äfven der lika oroligt till dagen före kröningen. Omsider beslöt han att skicka ett nytt bud för att påskynda, och att om detta ej fann majoren i Stockholm, genast, utan en minuts uppskof, fortsätta resan, till dess den inväntade möttes och kunde underrättas om, att han borde så fort som möjligt infinna sig i Upsala, der hans öde skulle nå sin fullbordan. Då kammartjenaren aftonen före kröningsdagen öppnade den reskoffert, deri geheimerådets dyrbaraste saker förvarades, steg hans förskräckelse till gränslöshet. Den guldbroderade sammetsklädningen, den guldbroderade hvita atlasvesten, hvilket allt hans herre skulle begagna följande dagen, voro qvarglömda i Stockholm. Att omtala denna olyckshändelse var farligt, att förtiga den nästan ännu farligare. I detta kritiska ögonblick öppnar Dittmär dörren och frågar: ,Hvad är på färde? Darrande bekände kammartjenaren sanningen. Dittmar bleknade. Klockan är ej mera än sex, sade han; således sexton timmar till dess jag skall begagna drägten. Rid genast, men till klockan sex i morgon bittida är du här Du hinner godt. . . Fan lät kläda sig af en annan lakej och for upp til slottet, Sin tankspriddhet var han likväl der ur stånd at dölja. Han kunde icke få ur sitt hufvud, att någon olyck: hotade honom. På slaget sex följande morgon ringde han, och först: frågan blef: c Ar kammartjenaren kommen ? Nej, hans nåd! I Har intet bud från major Bernhard afhörts? I Nej, hans nåd! En förfärlig oro skockade sig kring hans bjerta. Han kunde ej förklara Bernhards dröjsmål. Om äfven gubben vore död, borde han ändå hafva kommit ... Skall det bli med sådan olydnad han betalar