Aftonbladet – 19 maj 1849, sida 3

han efter en stund ur den dvala, i hvilken han försjunkit. Han såg upp... en andlig stod framför honom. Herr major! sade denne; jag är skickad af fröken Elisabeth. Herr majoren var hennes sista tanke här på jorden... Jag vet, yttrade hon med matt röst, att Bernhard ej vikit härifrån, att han hvarje natt är utanför mitt fönster... Det, som jag i denna sista stund af mitt lif anser dyrbarast bland mina håfvor, vill jag skänka honom: min psalmbok ... Sedan hon sagt detta, inkom generalen till henne... Min älskade far! — så bad hon — lofva mig att ej för mycket begråta min död! 0O, se, vi skola ju snart mötas ! Generalen skyndade fram till hennes säng... Det är så tungt... suckade hon. Generalen uppreste hennes axlar och hufvud. Det är så mörkt... suckade hon ånyo. Ack nej... det är så... ljust... Och hon andades ej mer. Här, herr major, är psalmboken ! Han gaf honom den lilla boken i hvitt band af med guld och silke broderadt sidensars. Bernhard tryckte den till sina läppar. Presen sökte förmå honom att uttala sin sorg, men dertill kunde ban icke bevekas. Andtligen nalkades den till begrafningen utsalta dagen. Det var Örnstedtis vilja att den skulle ske vid ljus och så högtidligt som möjligt. Bernhard åskådade den, insvept i sin kappa och bortblandad i folkhopen. Hans hjerta ville brista vid åsynen af dessa bräder, stoftets sista, trånga boning... Måla den, utsira den huru som helst, det blifver ändock dervid. Och den skönaste önskan, de, hvilka åskåda denna sista färd, kunna frambära till Gud, är: måtte hvar och en få njuta dygdens och samvetsfridens hvila i-detta lilla trånga hus! (Slutet följer.)