Aftonbladet – 19 maj 1849, sida 3

betjeningen i fullkomlig förvirring, ja, värre än soldaterna: vid sjelfva Pultava. De vidunderliga saker, som berättade om det uppträde, som nyss skymtat förbi vår syn, hunnc äfven till hans öron. I detsamma såg man majoren utan kappa, utan hat springa öfver gården. Invaliden linkade efter, och träffade honom sanslös lig gande några steg ifrån sin stuga. Han hade känt Bern hard som barn och höll af honom. Nu insläpade han ho nom i kojan och använde de medel, som stodo till buds att återbringa honom till sansning. Det lyckades. O, hvarföre uppväckte du mig till mitt förhatliga lif? voro Bernhards första ord. Så länge man har lifhanken i behåll, så går det vä an! tröstade honom den gamle soldaten. Men Bernhard hade icke medvetande af annat än Eli sabeths sista, döende blick... Han besvor soldaten at skaffa underrättelser om Elisabeths tillstånd. Åbhp, tänkte den gamle krigaren, det är väl bara lite kärleksgnabb, kan jag förstå — de förnäma ha alltid myc ken oro, de, för allsinte., Han gick, men återkom snart med på långt när ick så hurtigt utseende som han bortgått. pNådig fröken skall vara någe nära nog klen, hon! sade han likasom för sig sjelf, eburu det skule vara å majoren. Denne tycktes hafva bosatt sig i invalidens koja-Hvarje natt stod han utanför Elisabeths fönster, hvilke invaliden visat honom på, och han kände sig lycklig änm så länge han der såg ljus ;.. Hvarje morgon återvände har till stugan, för att om qvällen ånyo intaga sin post. En middag kom invaliden gråtande hem ifrån slottet och blott en blick på den gamle sade Bernhard allt. Af en allvarlig, men dock mild stämma uppväickte.