modigt, det är sant ... men belöningarne voro förtjenade Då uppsteg Carl XI på thronen ... alla känna han: förfarande med sin adel ... Afven min fars egendomar in drogos, och en högmålsprocess medtog hvad tyranniet lem nat. Min mor, skön och god, som du, Elisabeth, dog sedar hon gifvit mig lifvet, och min far irrade landsflykt:g om kring. En trogen tjenare förde mig till Sverige, der ja; upptogs som nådehjon, jag, ägare till millioner. Min mor bror dog den rysligaste död, som man påstår, under Car XII:s egna ögon, och jag aftvingades den förfärligaste e att, när man uppfordrade mig, hämnas min slägts olyckor min mors död, min morbrors blodiga skugga ... Elisabeth fördöm mig nu ,.. Bernhard! svarade hon med stadig stämma. Den som hämnas, lånar ej trohetens drägt. och den dolk, son höjes i mörkret, är förrädarens ... Olycklige! inföll Örnstedt, hvem har sagt dig all detta ? Bernhard syntes oviss om svaret. Du tvekar ... Välan, så vill jag säga dig det .. Din far! Meny, fortfor generalen, berättade han dig ock att det var hans hand, som räckte Carl XI giftbäga ren, och att hans hand, för att dölja denna missger ning, slungade mordbrandsfacklan in i det kungliga slot tet ...? En djup tystnad följde på dessa ord... aBerättade han dig ock, återtog generalen, att först d indrogos hans öfriga egendomar till kronan, sedan hal med rikets fiender stämplat emot sitt fädernesland? Ocl ändock öppnades fängelsedörrn för honom, då han trodd sig fly. Du emottogs i Elisabeths morföräldrars hus, ick som ett nådehjon, utan som en älskad anförvandts barn På dödsbädden yppade min svärfar för mig allt detta, ocI anbefallte dig i min vård. Svara! huru har jag uppfyll detta mig ombetrodda kall!