Aftonbladet – 19 maj 1849, sida 2

TA Nu måtte väl min far sjelf inse Bernbards oskuld.s Snart väntade man honom dagligen. En förmiddag, det var i slutet af Februari, satt Elisabeth vid sin båge, generalen rökte sin pipa; klockan slog 10 i salen, och sista slaget hade-knappt bortdött, innan Elisabeth lät synålen halka ur handen, sköt tillbaka stolen, och förblef derefter under tilltagande rodnad orörlig, likasom den, hvilken förnimmer för alla andra ohörbara ljud. Generalen betraktade henne förvånad, men hann icke fråga henne, förrän hon skrek högt till: ON Det är han! i detsamma Bernhard öppnade dörrn. Hon kastade sig i hans armar. vÄlskade Bernhard! utropade hon, du är då ändtligen här! Nu skola alla sorger, allt bekymmer fly. Du är här, du är oss återgifven! Generalen kom nu ut. Vid första anblicken af Bernhard hade äfven han glömt angifvelser och misstankar och den lycklige majoren kände sig omfamnad af fosterfa och älskarinna, ömsevis tryckt till deras hjertan. Alla bittra minnen tycktes på en gång försvunna. Ge neralen och hans blifvande mig hade redan tömt väl: komstbägaren; äfven Elisabeth hade till sin trolofvades ärs läppjat på den. De lyckliga älskandesutto hand i hand och Örnstedt betraktade dem med den innerligaste rö relse ... då i hast det olyckliga brefvet föll honom minnet... Han tyckte sig så öfvertygad om Bernhards oskuld, at han icke var fullt ense med sig sjelf, huruvida han bord hemta och visa det. Men under denna tvekan kastade ha! en forskande blick på Bernhard . .. och kände bloden skock: sig kring hjertat. Ingen, utom bofven, och den skall vara fullt utlärd sitt rysliga handtverk, har deltagit i ett brott, utan at detta med läsliga drag står tecknadt i hans ansigte. Oci Bernhard var ingen bof... endast svag och vilseförd.