ifall på hans yttrande om den anklagade dömes till förlust af lifvet, eller ej. Ny undersökning på den dödes kropp kan efter längre tid alls icke, och äfven efter en kortare sällan företagas. Om då läkaren af vårdslöshet eller andra orsaker icke nog fullständigt eller sakenligt antecknat allt hvad som varit anmärkningsvärdt på den aflidne, så kan hans uraktlåtenhet hafva till följd ej mindre än att en menniska dömes till döden för en gerning, som icke egt rum; eller omvändt. Man torde häraf inse hvilken noggrannhet i undersökning, jemte skarpsinnighet och samvetsgrannhet i omdömet erfordras hos läkaren, för att de betyg, han meddelar, må förtjena det vitsord lagen tillerkänner honom. Vi hafva här endast vidrört ett par fall. Exempel af annat slag kunna framdragas ur glömskan, der till följe af läkarattest personer varit på väg, att, kanske för lifstiden, orättfärdigt förpassas till dårhuset, eller beröfyvyas åtnjutandet af de medborgerliga rättigheter, som åtfölja myndighetstillståndet. Hvad säges om sådant? Om ock, såsom man bör hoppas, dylika händelser höra till sällsyntheterna, så lärer dock ingen neka, att hvarje kasus af det slaget, som verkligen timat eller timar, bör framhållas i ljuset för att njuta rättelse, eller åtminstone hindras från att repeteras i annan skepnad. — En insändare i Linköpingsbladet för den 12 Maj, som omtalar huru flera hundra utvandrare till Amerika i trakten af Berg legat och väntat på ångfartygslägenhet, utan att kunna hinna till Götheborg vid den för afgången derifrån utsatta tid, samt huru endast omkring 100 af dem, genom en ömsint och oförtruten mans bemödande lyckades få ett seglande fartyg att afföra dem, gör i anledning af dessa utvandrare följande reflexioner: Åsynen af den slup med slika passagerare, som sistlidne böndag passerade kanallinien från Berg till Motala och vidare framåt, var sannerligen mer egnad att väcka oro än glädje. Der framtedde sig inom det trånga området af ett skeppsbord en sammanpackad massa af menniskor; qvinnor; ifrån flickan i lindan ti!l den snart väntande modren; karlar, från lindebarnet till den mognade mannen och familjefadren; det var en Noachs ark, en babylonisk förbistring, i mindre skala. Man föreställe sig nu dessa, som, med helsa och krafter att verka och arbeta, frivilligt och på vinst och förlust lemna fosterjorden för att i ett okändt fjerran, om hvars rätta läge och beskaffenhet de knappast ega en oredig aning, söka mer eller mindre öfverspända förhoppningars mål, i mångdubbladt antal hopade på ett transportskepp, plöjande oceanen emellan den gamla och nya verlden! Redan under resan hvad obehag, svårigheter, lidanden och sjukdomar! Skola de ens alla nå det förfofvade landets strand? Eller skall icke mången, innan det första målet är hunnet, finna en djup och kall graf i det våta? Och de som framkomma, hvad möter dem? — Ett okändt land, med okända naturalster, okända menniskor och folkslag med okända pråk, seder och lefnadssätt, samt för den ankomna främlingen likgiltiga, kalla och slutna, kanske till och med motvilliga hjertan. Det är i sanning underligt att vilja äfventyra så mycket för osäkra förhoppningar! Väl vet man att det lyckats mången att vinna en rikare utkomst i det nya landet; men så är ock lika bekant, att större delen seu sina förhoppningar svikna och funnit fördubb ad nöd i stället för välstånd, och antingen måst qvarstadna der, föga bättre lottade än lastdragaredjur, eller ock återvända till det fordna hemmet, ett appendix till den förut nog betungade fattigvården. Underligt synes derföre, att icke regeringen söker så laga, att de utflyttade vid ankomsten till ort och ställe finna någon som åtager sig deras angelägenheter och går dem välvilligt och oegennyttigt tillhanda. Underligt är ock, att församlingarnes lärare och ledare icke upplysa de reslystne om det äfventyrliga i deras företag. Mest undrar insändaren på, att bland utvandrarne finna så många utvandrare från Kisa och Eneby socknar, der bland lärarne finnes en af nordens ifrigaste nykterhetsapostlar, således en som naturligtvis ej kan annat än allraifrigast verka för sina åbörares väl i det stora hela — ty insändaren vill ej gerna tro, att.det är vår tids folkifrares svaga sida att sila mygg och svälja kameler, eller, med andra ord, att arbeta ensidigt — ehuru visserligen medgifves, att den traktens allmoge utmärker sig serdeles genom idoghet och anlag för handslöjder. Man kunde väl, då man ser dessa utvandringar, göra den frågan: är Sverige så öfverbefolkadt, att det ej allenast kan umbära, utan till och med icke föda sina arbetare? Se vi landets ännu ouppodlade stora sträckor, så hafva vi svårt att annorlunda än med nej besvara denna fråga? Men frågas kan också å en annan sida: hvarföre företagas då dessa utvandringar, om inom landet finnes förhandenvarande resurser till utkomst och bergning? — Insändaren lemnar åt reformoch skattejemkningsvänner äfvensom åt dem som äro i tillfälle att bedöma om regeringen helst önskar styra ett lyckligt och välbergadt folk eiler ett folk, som endast kan förmås att, med eller utan tillgångar, betala dryga skatter, att besvara derna i dess tycke annars icke invecklade fråga; — desto mindre invecklad, som den älsklige skalden säkerligen har rätt, då han sjunger: Nordens hjertan älska fosterjorden; Vid fädrens aska ha de vuxit fast. KE———— ven RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. Tomme kransnelare. Axell och Tilieoren ctada