rika bestiga broderns tron. Af henne äro inga lifsarfvingar att förvänta, vid hennes död blir Sverige valrike, och någon af de värdigaste bland oss uppsättes på tronen ... Betänk hvilken glans skall omstråla oss, då denne valde aldrig begär att vara mer än chef för sitt stånd! Nu upprullade Dittmar ridån och lät Bernhard blicka in i en lysande framtid. Han visade sin son, huru denne nu, efter förändrad regeringsform, skulle blifva en af de första i senaten; huru hans maka, för hög, för rik att tjena, skulle med sin skönhet, sina anor, sin prakt fördunkla sjelfva drottningen. Under det Bernhard i denna fantasmagoriska spegel betraktade de glindrande luftslotten, och kände sig berusad af det anseende han skulle njuta, de utmärkelsetecken, hvilka skulle komma att liksom strömma öfver honom, nalkades småningom ett ridande bud ifrån Flalland, med bref från Ornstedt, hvari han uppfordrades att besöka generalen, för att skingra den oro, som sjeifva Elisabeth ej förmådde förjaga. En afton, då han och Dittmar kommo ned från hofvet, erhöll han detta bref. Läs detta bref från min fosterfar! bad Bernhard. Jag måste genast rTesa. Med en viss hjertklappning, som han icke kunde förklara, läste Dittmar, och sedan han läst, var han på väg att skratta åt sin egen barnslighet. Kommer då menniskan aldrig ifrån detta skrock, dessa ammsagor, aningar, förebud? ... vÖrnstedt, denna familj från i går, upphöjd af en konungs gunst, skall naturligtvis vara en konungs slaf, svarade han Bernhard. Men, du bör resax, fortfor han. Det är en pligt för vårt stånd att visa den högsta humanitet i umgänget med andra. Utomdess skall Örnstedt bli din svärfar; han har varit din fosterfar, din beskyddare, i en tid, då din far sjelf nekades att vara det. Men jag är ju befalld att möta arfprinsen, för att åtfölja honom på hans intåg ? Del är sannt. Skrif det då! Generalen har tjentf ör länge, för att ej veta, det en person i tjenst måste lyda. (Forts. följer.)