Aftonbladet – 16 maj 1849, sida 2

Nådig fröken! n Han rider som det vore kungen sjelf! ; Om konungen lefvat, hade Elisabeth högt jublande lat mot sin far. Nu stannade hon, betagen af förskräckelse ... Rida som kungen! Som den döde kungen! Först då hon hörde ljudet af sin fars klingande sporrar, och salsdörren öppnades, gick hon att helsa sin far och lyck: önska honom till hans hemkomst. . Men allt antog denna afton bedröfvelsens skepnad Örnstedt, van vid ständig omgifning af mycket folk, ryg: gade ett steg tillbaka, då han i dessa stora, festligt upp lysta, men folktoma och öde rum, såg denna unga, i djuj sorgdrägt klädda flicka komma sig till möte. Han förmådde knappt trycka Elisabeth till sitt bröst då hon, ödmjukt nigande, kysste hans hand. Men tystnaden och ensamheten försvunno likväl snart Herre Gud! nådig generalen är här och ingen vet de ringastel utropade en gäll qvinnoröst, som tillhörde åldt frun, och härvid inrusade hon, jemte husets hela qvinlig betjening, kysste nådig generalens rockskört och bad ho nom vara välkommen. Ändtligen få vi då en gång se vårt nådiga herrskaj på slottet här, som alltsedan hennes nåds död stått öde. Ja, du har rätt; alltsedan min makas död ... Lyckligtvis hann den sorgbundne gamle ej denna gån; öfverlemna sig åt det smärtande minne detta namn upp väckte, emedan fogden och den manliga betjeningen mn inträdde, för att aflägga sina underdåniga lyckönskningar Blifv2n ensam i å Zlisabe ot ef ter Bernhard med sin far, frågade Elisabeth blyg Hvad honom beträffar får du väl gifva dig tillfreds Arfprinsen har skickat honom till Stockholm. Vid han återkomst låter jag sammanviga er., Efter dessa ord steg han upp, vandrade några hvar fram och tillbaka i det stora förmaket, och öppnade om sider dörrn till det nästgränsande rummet. Han stannad på tröskeln. Det var lika ekläreradt som de öfriga .. men den person, som fordom bebott detta rum, var mer — hon hvilade längesedan i den murade familjgraf ven... Vid anblicken af alla dessa ljus, som tycktes upp