Aftonbladet – 14 maj 1849, sida 2

Från Carlowitz berällas att magyarerna enrollera alla vapenföre serviska ynglingar uti Bacska och Banatet uti Honveds leder. Serverna i Sombor hafva måst utbetala till general Perczel en kontribution af 40,000 fl. Ryska generalerna Berg och Freytag hade ankommit till Pressburg och hållit konferenser med furst Schwarzenberg, krigsministern Cordon och general Welden. Det säges att furst Paskewitsch, under kejsarens öfverkommando, skall hafva befälet öfver den ryska armen i Ungern. Enligt Oesterreichiska Beobachter, hafva ungrarne infallit i Gallizien, uti distrikten Wjsohl och Rageza af Wadowicer-kretsen, och riktat sm marsch öfver Zywiec till Biala för att såmedelst afskära all postkommunikation mellan Wien och Gallizien. Från Lemberg skrifves den 23 April: Just nu kungöres officiellt, att 60,000 man ryssar med mycket artilleri, uti trenne kolonner, marschera från Wallachiet mot Siebenbäörgen för att intränga genom gränspassen Rothenthurm och Tönös. Ofversten Dorsner och ännu 5 k. k. officerare äro anställda såsom befälhafvare vid ryska armån. Vid Okna på Siebenbärgska gränsen har en turkisk reservkår af 40,000 man slagit läger, och skall stå i godt förstånd med österrikarne. Vid Brody (Radzimilow) stå 530,000, vid Tomaschaw 40,000 och vid Michalowiz ytterligare 40.000 ryssar vid galliziska gränsen; 8 reservbataljoner marschera häråt och slå ett läger, hvarest flitiga vapenöfningar förehafvas. Oförtöfvadt afgå 6 bataljoner, 1200 hästar och 15 kanoner af k. trupper till Ungern. Kavalleriets general, baron Hammarstein, qvarblifver i Lemberg. Arad och Semlin skola blifvit tagna af ungrarna. En fäktning skall hafva förefallit vid Parendorff nära Bruck, hvarvid grenadierdivisionen Deutschmeister skall blifvit ganska illa tilltygad. — Man uppgifver nu att, om Windisch-Grätz fått 10 dagar längre behålla högsta kommandot öfver armån, den varit ohjelpligt förlorad och afskuren från Wien. Den nye kommendanten hade fått kännedom om Dembinskis snillrika planer och genom sin hastiga reträtt undgått det öde som eljest ofelbart drabbat den kejserliga hären. ITALIEN. Romerska konstituerande församlingen har den 25 April afgifvit en protest mot franska interventionen och tillkännagifvit sitt fasta beslut att göra motstånd. Om tillståndet i Rom lemnar cn korrespondent till en fransk tidning följande upplysningar: Rom den 23 April: Det är oerhördt — man tänker på ingenting annat än firandet af Roms grundläggning. Politiken är åsidosatt. Den 24: Mazzini tillkännager att franska expeditionen sker till republikens förmån. Han har fått bref derom från Paris och utfärdar en proklamation, som antyder detta. Den 25: Tonen ändras. Man erkänner att man misstagit sig, och att franska expeditionen vill störta repupliken. General Avezzana vill icke yttra sig om han kan göra motstånd. En hemlig kommitte bildas och man talar om att draga sig undan till Ancona. Den 26 på morgonen: Klubbarne förklara sig permanenta och ämna göra en stor demonstration, för att visa att anarki icke råder i Rom. De röda mössorna blifva sällsyntare. Den 26 kl. 3: En kurir från neapolitanska gränsen medför den underrättelsen, att Ferdinands trupper anrycka från Rieti. Rörelsen och oron i sinnena äro stora. Den nyssnämnda demonstrationen består i en procession, som vältrar fram öfver gatorna under ett förskräckligt larm. Invånarne äro konsternerade, trupperna, konsignerade i kasernerna,, stå under vapen. Man känner icke Avezzanas plan, och han intar ingen position. Kl. 4: Er panisk förskräckelse råder; en mängd menniskor fly ur staden; det talas om en resning i massa. Den 26 uppdrog konstituerande församlingen åt triumviratet, som styr romerska staten, att rädda denna och att möta våld med våld. Den 27 afgick från Rom en deputation från klubbarne, nationalgardet och kommunalrådet för att förklara general Oudinot, att Rom beslutit möta våld med våld och spränga i luften Qvirinalen, Vatikanen och S:t PeterskyrIkan, hvilka redan vore underminerade. Ge:neralen förklarade att hans instruktioner voro mycket bestämda och att han med ondo eller godo måste besätta Rom. I afseende på påfven yttrade han, att denne utan verldslig makt skulle vara allas slaf. För öfrigt komme han — försäkrade han — blott för att återställa ordningen och upprätthålla de friheter, påfven beviljat. De deputerade svarade, att man icke ville hafva Pius IX, och att det skulle komma till blodsutgjutelse om man försökte att med våld insätta honom. Den 28 marscherade general Oudinot med franska expeditionskåren mot Rom, qvarlemnande er garnison i Civita Vecchia, hvilken stad var förklarad i belägringstillstånd och hvars kommunalråd blifvit förbudet att sammanträda för att afhandla politiska ämnen. Oaktadt mötande hinder ankom franska armeåen den 30 utanför Roms murar. Högste befälhafvaren afskickade kapten Oudinot såsom parlamentär; denne blef qvarhållen. Armåeen framryckte, men blef mottagen med böss-skott ur husen. Trupperna besvarade elden, men så snart det syntes att motståndet var allvarsamt, fingo de draga sig tillbaka till Castel Gelido, fyra timmars väg från Rom. Ett nytt försök gjordes sedermera (eller måhända är det följande blott en annan berättelse om nyss beskrifna händelser), att med större truppmassor intränga i Rom, men det mötte starkt motstånd. Ett kompani lätta jägare från Vincennes, hvilket hade vågat sig för långt in på en gata, kunde blott med stor förlust räddas. Ett voltigörkompani af 20 regimentet blef dervid nästan alldeles förstördt, genom en välrigtad