Aftonbladet – 12 maj 1849, sida 2

kommer väl fan sjelf, och vrider halsen af... karlen såg sig omkring... af både prins och prinsessa. Ordonnansen, som trodde sig tala helt förtroligt vid generalens fosterson, eller blifvande måg, och ej vid sin major, hade ingen aning om de djupa sår, han dermed slog i Bernhards samvete... Du är förbannad! skallade det oupphörligt inom Bernhard. och det var kLonom omöjligt att i detta ögonblick våga träda generalen under ögonen. Ian kastade sig på hästen, och flög derifrån, jagad af furier. På två saker hade hansatt välja, det insåg han. Antingen skulle det smärtande mötet äga rum, eller ock borde han iakttaga detta ögonblick af allmän upplösning, då ingen så noga märkte på den andra, hopsamla det han gde. och för alltid flv sitt födernestand ... Men Elisabeth. den älskade Elisabeth? ... och, tack vare en god samvetsadvokatur: min hand tlossade ju icke skottet: den ofrivilliga det, jag deruti haft, skall jag med en bel lefnads dygder godtgöra: FTröstad af dessa föreställningar återvände han till generalens tält. Örnstedt bade nyss vaknat och frågat efter. Om ej major Bernbard varit der. Nu igenkände han rösten, störtade ut. omfamnade Bernhard, tryckte honom till sitt bröst, och utropade: Min son! min son!v och, lutad mot hans axel, grät som elt barn. j Bernhbard! jag har upplefyat många bekymmerfulla öden, men alt se kung Carl på bår med -sönderskjutna tinningar. och ej förmå hämnas hans död -..! Jag har ofta i mina dagar undrat, hvarför qvinnorna gråta så ofta .nu vet jag det. Kunde jag hämnas hans död, skulle aldrig en tår stigit i mitt öga .-I Nu först betraktade Bernbard honom, och förskräcktes öfver den förändring han på en natt unmlergått. Annu dagen förut syntes han vara en man i sina bästa år..s Nu var den vackra, kvaftfolla gestalten nedböjd, hufvudet IHutadt, pannan skrynklad ... denna natt hade gjort honom mer än 10 år äldre. a . l Och Sverige sedann, fortfor Orustedt. De hafva mör