Aftonbladet – 10 maj 1849, sida 2

forskningen, då den ser organismerna sådana de nu äro på lifvets skådeplats, eller sådana de stiga fram ur jorden, naturens graf, har sin fr ej blott i förmernas alltid öfverraskande, alltid nya sjelfständighet, utan än mer i anblicken af deras lydnad under en alla beherrskande lag; den gläder sig barnsligt hvarje gång den tror sig stafva samman några bokstäfver af denna lag. Det måste hafva varit en tid, då intet organiskt väsende fanns till på vår jord, en tid, då den döda naturen ordnades till skådeplats för den lefvande. När denna först uppträdde i sin första skapelse var den sådan, att den synes oss mest främmande för hvad som nu är. Hvarföre synes den oss främmande? Derföre, att den uppträdde till det mesta med embryonella karakterer, Sjöliljorna, som så ymnigt möta oss i den paleozoiska Faunan, äro alltid fästade på stänglar, äro ofria, så som de andra äro blott under individets tidigare utvecklingsstadier. — Brachiopoderna, med hvilka Molluskerne förut uppträdde och som i formernas och individernas mängd voro herrskande, bibehålla under hela lifvet de organer, de armar, som hos de andra musslorna äro tillstädes blott en kort tid sedan individet lemnat ägget — och på samma sätt Cephalopoderna, som först visade sig i Orthocentiternas vä!diga former med de rörelseorganer, som hos snäckornas djur äro embryonella. Slutligen fiskarne voro förut sådane, som under hela lifvet hafva ett inre skelett af brosk, sådant som de allra flesta nuw lefvande fiskar hafva endast i sin tidigaste ålder. — Men embryonella karakterer äro till sin natur öfvergående, de försvinna och vi förena dem sedan ej längre med den bild af en organisationsid, hvars drag vi hemta från dess högsta, under hela lifvet bestående former. Derföre synes också den äldsta faunan på jorden främmande, emedan dessa embryonella karakterer der äro qvar för lifvet — och likväl framstår just i detta förhållande en lag: dem organiska naturens enhet inom sig sjelf, individet under sin utveckling, organisationsideen af den klasstill hvilken det hörer, i dess brytningar af olika former under olika perioder af dess planetariska lif, — de genomlöpa analoga skiften, genom hvilka går em tråd af en och samma skapelsens tanka.n Det embryonella, till sin natur föregående och förberedande, har småningom gått bort; naturem har vuxit ifrån det. Men det står ännu qvar här och der, och den nu lefyande naturen är sammansatt ej blott af det närvarandes organisationsideer, utan äfven af det förflutnas. De tvenne arter af stjelkade, ofria sjöliljor, som vi nu känna såsom de enda lefvande, de äro väl till arten nya men till idgen endast minnen af tider, då otaliga af deras: likar befolkade hafven. Så är det med de nu i artantal så underlägsna Brachiopoderna och med Nautilus bland Molluskerne, med Broskfiskarne, med Ödlorna bland Ampbhbibierna, som icke heller äro hvad de varit, så är det sannolikt med de strutsartade foglarne, de tjockhudade däggdjuren, Elefanten och dess samslägtingar, med de tandlösa djuren — kring dem alla har en yngre natur i större mångfald vuxit upp — det närvarandes. Så är det ock om vi betrakta djurens geografiska utbredning; de zoologiska verldsdelarne äro nu för oss icke blott skiljda områden för hvad som lefver, de äro minnen af hvad som varit; de förekomma oss som medelpunkter, derifrån organisationens vågor en gång gått längre ut omkring, men dit de sedan dragit sig tillbaka. Oceanien med Nya Zeeland är oss ett minne af stenkolisperiodens öfver hela jorden så likformigt spridda natur; Austlralien, det underbara landet, af Jura-periodens; det Södra Amerikas och det tropiska Asiens och Afrikas af den tertiära periodens äldre tid, innan dessa verldsdelar konstituerades hvar för sig. — Det var i tron på naturens enhet vi vågade att af det nuvarande förhållandet mellan verldsdelarnes organiska natur och deras fysiska beskaffenhet sluta tillbaka till hvad som varit under förflutna perioder, och vi sågo de rent geologiska företeelserna bekräfta våra slutsatser — ty djur och växter äro alla bundna, hvarje slag af vissa yttre vilkor vid vissa omgifningar. Endast -menniskan är verldsborgare, hon kom för att taga sitt dubbla rike; hon är yngst; bakom henne ligga åldrar, som hon aldrig skall räkna och inför hvilka hon måste bekänna, att hennes slägte, om hon ock beräknar dess förflutna tid till dessa tusental af år, som tyckas henne så vördnadsvärda, likväl ännu synes vara i sin ungdom, om hon jemför denna tid med de perioder, om hvilka berglager tala, fulla af organismer från förgångna skapelser.n Öss synes också hela naturen ännu alltid lika ung, då den äfven i vår kalla Nord hvarje vår vaknar i förnyad fägring. Den är just nyss vaknad; ty medan jag här, såsom jag fruktar, alltför ofta räknat på Er uppmärksamhet, har under tiden våren kommit, Nordens vår, som ur den långa slummern så hastigt kallar upp en skön natur, hvilken snart i lefvande drag skall prisa sin Skapares vishet. Då är stunden längesedan inne för mig att för sista gången lemna denna plats, med ett tacksamt minne af Ert öfverseende. med allt det ringa jag kunnat bjuda, en matt tolkning af ett herrligt ämne. Det var en tid Zoologien, en främling för bildningen, troddes veta knappast mera än namnen i djurens rike. Måtte det hafva lyckats mig att visa, att den är bättre än sitt rykte; måtte de läror Zoologien och dess syskon, de andra naturvetenskaperna, erbjuda, finnas värda att nedläggas hos ett uppväxande slägte, för att i Linnes och Berzelit fädernesland för kommande tider bära nya, rika skördar af förädlande sanningar. Dessa skildringar af djurlifvets olika former, af jordens efter hvarandra vexiande perioder, af det organiska lifvets utveckling och de oorganiska massornas föryngring äro nu slutade. Omöjligt har det varit oss att fullständigt och nöjaktigt redogöra för dessa föreläsningar; massan af de vigtiga och underbara facta, som hlifvit antydda, vidrörda eller fullständigare framställda, har varit för stor, och hvarje om än ordagrannt återgifvande af dessa föredrag skulle hafva varit att otillräckligt lemna ett svagt begrepp om blott en del af dessa naturmålningars ena hälft. Ty naturmålningar kunna vi med rätta benämna dessa klara, lefvande skildringar, der nära och aflägsna fenomener framskyndat och efterträdt hvarandra, der fängslande utsigter, ständigt nya och mera förvånande, upprullats,lika åskådliggjorda genom ordets enkla och värdiga framställning, som af de mästerliga och praktfulla afbildningar, för hvilka vi stå i lika stor förbindelse till hr professorn, som till hr Hårdh, den bekante lithografen, hvilken utfört de aiiraflesta, biträdd vid de sednare af hrr Roberg, Nordenberg, Holmström, Wagner och Peterson.