Aftonbladet – 10 maj 1849, sida 2

gra mullösa marken, derpå furens lager men utan tecken till gran, så vinterek, aldrig bok, som nu är det rådande trädslaget i Danmark och Skåne. När nu dessa lager af högnordiska snäckor afsattes på 200—5300 fots höjd öfver hafvets nuvarande niveau, d. v. s. då ishafvet stod 300 fot högre än nu och betäckte största delen af våra sydvestra landskap och på östra sidan åtminstone allt landet kring Mälaren och Hjelmaren, så voro af Sverge endast några bergsryggar och öar höjda öfver hafvet. Och då man vet att det land, der dessa snäckdjur nu förekomma, saknar all vegetation, dalarnejbetäckta med is och glacierer, hvaraf äfven tydliga spår finnas qvar i Sverige; så blir det tydligt hvarföre man endast i Skåne funnit qvarlemningar af de djur, som bebodde Europa vid Tertiärperiodens slut. Men der saknas deremot alla tecken till detta ishaf, der hysa torfmossarne dessa stora djur från tertiärperieden: Oxar, Elgar, Renar och Björnar. Huru kommo dessa djur till Skåne? Det är en fråga af samma slag, som den: hvarifrån fick England, nu en ö, de stora Elefanterne, Noshörningarne, Flodhästarne, Vildoxarne, Hjortarne — bland dem den resliga, utdöda Elg, med de ofantliga hornen, af hvilken ett ståtligt skelett från Irland nyligen blifvit uppställdt i Carolinska institutets samlingar ?) Prof. Nilsson har redan förut visat, att icke blött de i Skånes jordlager fossila djuren, utan många af Sverges nu lefvande däggdjursarter ej hafva kunnat komma till oss norra vägen, utan att Skåne måste hafva varit sammanhängande med Europas fastland, der dessa djur då ännu hade sitt rätta hem, och detsamma har blifvit visadt med afseende på England och Frankrike. Skåne var då det nordligaste af det kontinentala Europa och stötte till en grupp af öar och skär, omgifna på vestra sidan af ctt ishaf, på den östra af Östersjön, då som nu föga salt, och hvilket sannolikt åt öster stod i förbindelse med det haf, hvars fordna botten med aflagringar af skalbäddar ännu ses vid Dvina ända dit der den sammanbindes med Volga. Den tertiära perioden var således en tid af betydliga förändringar i jordytans former. Apenninerna och Pyreneerna höjdes under dess tidigare del och i Södra Amerika stego Anderna upp. Afven i den norra delen af gamla verlden försiggingo dylika lyftningar; genom dem kommo ock de på det fordna ishafvets botten aflagrade grus och snäckbankarne upp i deras nuvarande läge, långt inne i landet, och ett bredt kontinentalbälte uppstod. Hafvets strömmar fingo nya riktningar; polarströmmen emot kontinenternas östra sidor drog sig i Atlantiska oceanen mot Island, Grönland och det Norra Amerika och lemnade den nordiska halföns vestra kuster, som i utbyte fingo emottaga en fortsättning af den ljumma Golfströmmen, som, sedan slutligen kanalen mellan England och Frankrike bildats, med ökad massa kunde intränga i Nordsjön med de för det nordliga Europa nu så gynsamma förhållanden. Med dessa förändringar, först till ett ishafs klimat, sednare till ett mildare, dog den Faunai af stora däggdjur ut, som under den tertiära perioden bebodde Europa, och sydligare former kommo derpå, åtminstone blend hafvets innevånare. Går man från de snäckbankar, som ligga högt och längst från hafvet ned mot kusten, så inträda i aflagringen småningom fem arter af snäckor som nu bebo vår kust; tills de, som ligga längst nära hafvets niveau, äro sådane, som nu lefva på dess botten. Så hafva vi slutligen kommit till naturens nuvarande ordnibg. Vi började att i de äldsta, fastare, djupare berglagren söka upp längesedan döda djurverldar, och nu finna vi den nuvarandes närmaste föregångare i de lösa, sist bildade massorna af torf, sand och grus. Vi gå ut och söka än vidare efter minnesmärken från förgånget lif — och finna stycken af flinta, som först var en liten verld för sig af kiselinfusorier och spongier, derpå i naturens verkstad ett mineraliskt ämne och sist blef ett verktyg, ty det är formadt af en hand och med afsigt; här har menniskan varit. En fjerde period har inträdt från hvilken jord:n åter gömmer hvad den kan — generationer af en ny organism; och från flintknifven till templet och boken, minnesmärken af en ny utvecklingshistoria, men af en högre ordning, hvars bättre del förblifver ofvan jord.n Bland de otaliga försteningar man samlat i bergoch jordlagren, har ännu aldrig funnits ben af menniskan, utan i de förhållanden, att det blifvit fullt tydligt, att denna långt sednare ditkommit. Det är för Geologien fullt visst, att menniskan ej uppträdde förr, än vid slutet af den tertiära perioden, i Europa måhända samtidigt med början af den höjning, som följde på den nyss skildrade perioden af köld. Prof. kastade slutligen en återblick på det som under dessa föreläsningar varit föremål för betraktelsen. Vi hafva sett tvenne makter, som hade fått till uppgift att bilda och ständigt ombilda skådeplatsen för organismernas verld. Den ena är värman, hvars hem är jordens inre. Den lyfter ytan till höjder, spränger den, gjuter ut smälta massor deröfver — eller låter den sänka sig; den sträfvar att göra ytan ojemn. Den andra är vattnet, som är ytans, atmosferens element, som, förstörande och förflyttande, borttager höjderna, fyller djupen — det arbetar på att göra ytan jemn. På denna så föränderliga — men endast under för menniskan omätliga tider förändrade yta har skapelsen fortgått, ej blott i generationer af djur och vexter, som genomlefvat sin period af början, högsta kraft och slutligt försvinnande, utan i en följd af arter, slägten, ordningar; organisationsidter hafva uppträdt, utvecklat sig och slocknat och den ena intagit den andras plats i det hela, dess område på jorden eller i vattnen. Och detta har icke så skett, att en form förändrats till en annan, utan det en gång skapade har fått genomlefva sin period, och när det fulländat sin sändning, var det vid slutet af sin tillvaro — och en annan ny form af organisation inträdde i dess ställe, efter de lagar, som Skaparen nedlade deri, då han lät organismens ide ikläda sig materien och blifya till i alla sina möjligheter. Vi hafva kastat en flygtig blick på några blad af Skapelsens historia. — Hvad hafva vi lärt ? Det ligger enhet i Naturens mångfald. Natur) Detta märkvärdiga och vtterst dyrbara skelett af Megaceros hemfördes sistlidet år från Dublin af doktor Santeson. Genom bemediing af doktor Wilde erhölls detsamma från musgum i Dublin såsom föräring till Carolinska institutets muswum, endast mot godtgörelse af transportkostnaden. Det