verlyga sig om-den underbara segern, målar sina. och sina medturisters reseintryck, i en skrifvelse till Augsb. Allg. Zeitung: Genom senator Langes godhetsfulla bistånd fingo vi en båt, som förde oss till det i sanden qvarsittande skråfvet af linieskeppet; vi kunde till och med stiga ombord på hvad som äntvu står ofvan vattnet, och som kan rymma omkring ett dussin menniskor. Anblicken af förstörelsen var ryshg. Endast den nedersta under vattnet befintliga delen af skråfvet hade mindre fätt vidkännas sprängkraftens verkan. Öfverraskande var det att se huru väl konung Christians kolossala bild af trä, som prydde linieskeppets förstäf, hade bibehållit sig. Den: är utomordentligt sirligt arbetad och kan skönjas ganska tydligt genom den klara grönskimrande böljan. Christian VIII är föreställd i öfvermensklig. storlek, med hermelinsdrägt, kröningsmantel och krona; den sista är temligen skadad; äfven spiran i hans högra hand är krossad. Beremot äro riksäöpplet i den venstra och Danmarks vapen alldeles oskadade. De danska lejonen sågo med bedröfvade ansigten upp genom vattnet, och deras tandlösa gap skrämde icke en gäng sillarne, hvilka likasom gäckande summo kring deras nos. Under den 7 timmar långa striden hafva de danska krigsskeppen lossat mer än 4,000 skott, utan att kunna förstöra ett par obetydliga jordvallar. Hvilken herrlig lexa för alla af öfvermod förryckta sjömakter, Britannien framför alla, som tro sig kunna tilltrotsa sig hvad som helst med ett par fregatter på kusten! Exemplet af Algier, af S:t Jean dAcre och San Juan dUlloa hade stegrat förlitandet på de seglande kolosserna ända till vansinne. Ja, om våra kanonierer varit Morer och Mexikaner! Afven framför S:t Jean dAcre skulle väl den jernfaste lord Napier hafva svettats på annat vis, om tyska näfvar skött fästets batterier. Mot dessa för en landmakt så skymfliga nederlag, i striden emot tredäckare, står nu ett annat exempel på lyska Östersjökusten, der 46 kanoner, bakom högst ömkliga jordvallar, och skötta af några. få unga årtillerister, som till och med ledo brist på ammunition, dels föriagade en hel dansk flotta, dets sköto den i brand och tvungo den att stryka flagg! Denna aldranyaste lexa torde n:åhända gifva mycket att tänka på, icke blott för Times uten äfven för amiralerna Napier och Jvinville. Allgemeine Zeitung är, som man vet, ett af Tysklands mest sansade blad, och kändt för sina fullkomligt nyktra korrespondenter. Men när dylika saker som det nyss anförda lemnas inrymme der, så blir det mindre öfverraskande att i Schleswig-Holsteinianismens egen ultraorgan, Itzehoer-Wochenblatt, träffa sådana betraktelser som de följande öfver Orla Lehmans missöden. Flensburg den 25 April. I spetsen för Jutska landstormen stod, som det säges, den fordne mini stern utan portfölj nu amtmannen (landsköfdingen) i Veile Orla Lehmann, denne förut och säkerligen alltjemnt outtröttlige agitatorn och förfäktaren af Banmark ända till Eidern: han, som ville med svärdet skrifva lag på Schleswig-Holsteinarnes rygg: han, som i Petersburg, Paris och London sökte verka personligen och genom lögnaktiga betalta tidningsartiklar för det danska väldstrecket, och derföre kan betraktas som företrädesvis saker till det upproriska anfallet på hertigdömenas rättigheter. Man har underbarligen (wunderbarerweise) tagit honom till fånga. Han fördes i dag på morgonen, mellan kl. 5 och 6, härigenom och vidare söder ut. Itzehoe den 28 April. Orla Lehmann befinner sig, som bekant är, nu såsom fånge i våra händer. Han skall hafva uppfört sig ganska impertinent emot alla högre officerare, så att man säges hafva nödgats hota honom med att låta binda honom. När han frågade om man ärnade behandla honom som krigsfånge, och öfverste S:t Paul svarade honom: Tig ni! Ert medvetande bör säga er hvilken behandling ni förtjenar! blef han nigot spakare. Han satte upp honom på cen dragonhäst och förde honom till general Bonin, som likväl icke bevärdigade den danska excellensen med ett ord, utan visade honem genast ur rummet. Östersjötelegrafen sä. er: H djerfva idt, Danmark ända till Eidern, blir ai sanning, men blott så likväl, att det nordiska lejonet gnäller vid Eidern, i stället för att ryta. Lehmanns tillfångatagande måste hafva gjort ett stort intryck på danskarne. På ingen annan hvilar så tungt den skulden, att hafva framkallat det danska tilltaget emot hertigdömenas oafhängighet; det var han, som genom sin fintlighet cch själsspänstighet ganska betydligt medverkat till förvirrandet af de utländska hofvens åsigter af våra angelägenheter. Han kommer att saknas af danskarne; men folket skall äfven igenkänna den hämnande Nemesis i den omständigheten, att han fallit i händerna på Schleswighölsteinarne, dem han så upprörande behandlat. Lehmann befinner sig för öfrigt i bedröfliga husliga förhållanden. Han har qvarlemnat sin hustru dödssjuk och för några dagar sedan förlorat ett barn. I en skrifvelse till det af riksmakten insatta ståthållarskapet i hertigdömena Slesvig och Holstein har han hbedt om upplysning öfver hvad man ärnar företaga med honom, och yttrat den förhoppningen att man måtte behandla honom enligt mensklighetens bud. Beseler har svarat att han kommer att behandlas med den humanitet, som är tyskarne egen. Vid sitt tillfångatagande skall han isynnerhet hafva trotsat på sin egenskop af kongl. embetsman., HBuru föga den ,tyska humaniteten ärnar respektera Orla Lehmanns egenskap af civil embetsman, tycks man dock kunna märka på sista orden i nedanstående bref från SchleswigHolsteinianismens egentliga residens: Rendsburg d. 25 April. I går afton inträffade här underrättelsen om den af Schleswig-Holsteinska tropparne tillkämpade segern öfver hela danska hären vid Kolding. Jublet hos våra patriotiska invånare var cbeskrifligt. Kolportörerna gjorde goda affärer med extrabladet, som bade strykande afgång. Gatpojbarne improviserade en visa: Orla Lehmann ist gefangen, Låurits Skau der ist gehangen 0. s. v. Orla Lehmann kommer, efter hvad vi tillika inhemtat, att blifva qvar i Schleswig, tills ransakningen mot honom blifvit afslutad. Någonting karakteristiskt, i samma väg som det redan anförda, ligger äfven i det Holsteinska partiets utgjutelser öfver sinnesstämningen i norra: Schlesvig, och öfver general Fabviers (i A. B. JM 99 införda) vederläggning af de tyska dikterna om hans osämja med Danmarks styrelse och arme. Det yttras härom: