General Mörner kallade till sig Cronstedt, Stjernros Bernhard, Schultz, Megret, Siquier och Creutz, och sade dem Olyckligtvis, mine herrar! måtte någon ovarsamhet i ;r sida i tal eller svar hafva vållat, att ni blifvit nomi nerade såsom missnöjda, för att icke säga något värre, ty ag har sjelf sett eder antecknad2; i synnerhet ert namn herr baron, värst anskrifvet. Härvid vände han sig till Cronstedt. Möjligen kan jag, fortfor han, ännu ett par daga skingra konungens missnöje, men skynda att rentvå el rån beskyllningen. Det kan ske genom tapperhet. Skynla bara, så att, i händelse fred blir och ni haft något försigtigt yttrande, er bravur kan fylla bristen. Farvål mine herrar! Tänken på mina ord! De gingo, och följdes åt till Cronstedt. Efter hvad nu sagdt är, yttrade Stjernros, tycks mig ntet annat vara alt betänka, än vid drängens ord till Puke: Medan j höten, slår han till. Cronstedt syntes tvekande och tankfull. ,Hvad felas dig, Cronstedt? inföll Creutz, du ser så e synnerlig ut. I den sak, vi förebafva, äger ingen återsång -rum, i synnerhet efter Mörners varning. Jag tänker på, hvad af Sverige blifva skall. Af Sverige? Och det kan en svensk ädling fråga! Hvart skulle kung Carl kommit, om han ej ägt män, sålana som du är?... Här måste enighet herrska, då insen löper den ringaste fara Nationen inpudra vi med suveränetelens afskaffande. Svärjom, att hvarhelst vi träffa ionom, faller hanl! Jag är beredd derpå, svarade Bernhard; men hören Låtom oss afvakta morgondagen, för att ej förlora dagen: ira! Den, som står närmast hans majestät, behöfver e narra honom i elden, utan blott nämna huru stor farar ir, så stadnar han qvar. O, hvad det vore lyckligare, om han fölle för en fiendtlig kulal Bernhard har rätt! svarade Siquier,j men om han e faller ändå, så låtom oss räcka hvarandra handen uppå, at! han skall falla! De vexlade eder och handslag. Det är hårdt att pågå, mina herrar! återtog Cronstedt. Han är hjelte, och dermed menar jag ingen ringa