— Två danska missöden under innevarande års krig i Slesvig hafva bragt tyskarnes skryt så nära gränsen af det komiska, att om den gamle Holberg lefde än, så skulle han kanske glömma bort sin Jacob von Tyboe och sin Didrick von Menschensckräck, i glädjen öfver att kunna skänka verlden ett par ännu mer oförgängliga skrattpjeser, öfver det tyska jublet vid Eckernförde och vid fångsten af Orla Lehman. Det var blott i första ögonblicket, som tyskarne läto undfalla sig alt de sjelfve förundrade sig öfver att se ett danskt linieskepp sätta på grund inom skotthåll för ett tyskt strandbatteri, och att en dansk amtman hade den oförsigtigheten att, i förlitande på sin egenskap af embetsman, utsätta sig för beröring med en tysk soldatesk, som gjorde e den obeväpnade civilisten till krigsfånge. Nu mera har denna förundran upphört och den förra af de begge händelserna skildras som en vunnen batalj öfver hela danska flottan, hvaraf verldens sjömakter — England och Frankrike särskildt — hafva att taga lärdom. Den något tvätydiga fångsten af Oria Lehmann görs likaså till en hjeltebragd, derigenom, att den danske landshöfdingen utgifves i Tyskland som chef för jutska landstormen. Se här t. ex. hur en Hamburgeriurist, som rest till Eckernförde att med egna ögon öf