den, som numera kan erbjuda sådana former, som de, hvilka förgåtts, samma fråga visar äfven, med afseende på Juraformationens alster, oss till Söderhafvets stora kontinentala öar, men till Nya Holland. Der hafva Marsupialerna numera sitt hem, der lefver i hafvet Cestracion, enda qvarlefvan af de forntida hajarne; Nautilus, lemning af den fordom talrika Molluskgruppen, bland hvilken Ammoniterna voro högt utbildade; Trigonia, återstoden af dessa musslor, som så i massa befolkade Jurahbafvet; ej afJägset derifrån växa ännu Araucarierna i öster och Cycadeerna i vester, och den trollslända, man funnit vid Stonesfield, öfverensstämmer närmast med en form som nu lefver på Nya Holland. — Detta märkvärdiga land, det bär då i sin djuroch vextverld, nu så afvikande från alla öfriga jordens kontinenter, prägeln af en natur, som under en mycket länge sedan försvunnen tid var den herrskande i Europa! Den period, som afslutade den sekundära åldern, representeras af den stora s. k. Krilformationen. Denna stora, nästan uteslutande ur hafvet afsatta formation äger en ofantlig utbredning; från Irland, öfver en del af södra England, Frankrike, Tyskland, i norr till Rögen, Island, Skåne, will Polen och Ryssland, ända till Svarta hafvet och Kaukasus; den bildar många af de cirkassiska bergstrakterna, kan följas från södra Frankrike till Spanien och Italien, till Morea och Mindre Asien, till Indien; i Norra Amerika betäcker den ofantliga sträckor och i det södra från Columbien ända till Eldslandet. På alla dessa punkter visar den sig dock icke såsom bergart, och det märkvärdiga led deraf, som vi kalla krita, och hvilket gifvit hela formationen sitt namn, återfinnes ingalunda allestädes. I norra Europa består den af omvexlande djupa lager af krita och sand — grönsand kallad, till följd af de små jernhaltiga korn den innehåller —; men i södra Europa, Frankrike och Tyskland, uppträder den såsom vida fastare stenarter, ända till sandsten och kalksten, hård såsom marmor; det s. k. Sachsiska Schweiz med sina genom förklyftning och förviltring så underbart formade klippor af gvadersandsten härstammar från tritformationons period. I de haf, hvilka under denna period tyckas hafva varit utomordentligt stora, lefde och dogo under en ofantligt lång tiderymd otaliga generationer af djur, af hvilka — ehuru nära intill den nuvarande tingens ordning — ingen enda art öfvergått till den iertiära ålderns aflagringar. Prof. hade förut ådagalagt, huruledes den hvita krita, som flerestädes håller en mäktighet af 4060 fot, består af idel skal, och huruledes de till regelbundna lager i denna krita inströddakiselstyckena ej allenast innebålla en mängd kiselinfusorier, utan troligen uppkommit af organiska kroppars förstöring. Det är nemligen ej ovanligt att i dem se inneslutna ej blott sjöborrar, utan ock omisskänneliga spår af en vext, af svampar, ej sådane, som vexa i skogen, utan hafvets alster, dessa Spongier, som vi igenkänna i vår vanliga tvättsvamp. Ty den nätlika väfnad, hvilken man fläcktals finner framskymta i en under mikroskopet lagd slipad flintskifva, är den väfnad, hvilken ensamt återstår i.den preparerade svampen. I dessa haf lefde ännu Sjöliljor, ehuru få och af hvilka det mest framstående slägtet är ett fritt, ej mera på en stängel fästadt; äfven af sjöstjernor ser man spår; men nu framträda sjöborrar (Salenia) och af dem som närma sig Holothurierna, genom att antaga en mera symmetriskt 2-sidig form, t. ex. Galerites. I stort antal voro Molluskerna tillstädes, ännu funnos de från den Paleozoiska perioden, ehuru i andra former; bland musslorna ses ännu många af Trigonia, fastän i nya arter, och af Gastercpoder uppträda snäckor med skalet utdraget i en andedrägtskanal. Dessa mollusker äro alla rofdjur, detta bevisar att massan af lefvande djur redan var stor; medlemmar deraf framträdde, hvilkas uppgift det bief att förstöra, att hålla jemnvigten. Af Cephalopoderna herrskade ännu Ammoniterna och andra med kamrade snäckor. Kritperioden utmärkes genom framträdandet på djurens skådebana af de första fiskar med runda och med kamformiga fjäll, hvilka, jemte de med plåtoch cmaljfjäll, få ett benskelett; broskskelettet är ej mera allmän regel, denna embryonella karakter träder nu tillbaka för bildningar af högre art. Fiskarnes antal blir således häraf stort; Agassiz skildrar 49 slägten från denna period, men ej mera än 200 arter, bland hvilka är Berytx, cn kamfjällig fisk, 6—38 tum lång, med stora prydliga fjäll. Hajar saknades ej heller. : Ännu voro Amphibierne hafvets herrskare. Mososaurus, hvars ben funnos 4780 i Petersberget vid Mastricht, hörer till dessa jättar; på det härvarande zoologiska riksmuscum finnes hufvudet i gipsaftryck uppställdt. Äfven ben af hafssköldpaddor hafva blifvit funna, och af foglar några få, i hvilka man bland andra igenkänt Albatrossens byggnad, en stor vattenfogel, som mest vistas ute på Oceanen. Med slutet af kritperiodens stora oceaniska Fauna, der inga andra än de omnämnda spåren af luftandande landdjur, inga af grodor eller ormar någonstädes ännu blifvit funna, befinner man sig vid gränsen af den sekundära åldern, den mest bestämda gränsen af vår djuryverlds utyvecklingshistoria. Prof. iemnade derföre en öfverbiick af summan af de djurorganisätioner, hvilka redan visat sig. Det som mest utmärkte den sekundära åldern var tillvaron af gigantiska, högt organiserade amphibier. Man hade redan i Stenkolsperioden sett dem framstå i den väldiga Mastodonsauren, sett dem herrska bland hafvens lefvande väsen såsom Ichtyosaurer och Plesiosaurer, och såsom vingade Pterodactyli af underbar byggnad och slutligen i kritperiodens vida haf såsom rofgiriga Mososaurer. Amphibiernas organisationside framträdde således icke i sina lägsta former — grodorna och ormarna — utan den egde redan då de högsta former jorden haft eller har, förespeglande i några drag Hvyalarnes och Flädermössens. Detta amphibiernas rike bestod af mycket baf, litet land, ehuru sannolikt af mera land än under stenkolsperioden; ty redan i Juran framträder det första däggdjuret, ett litet Marsupialdjur. Och genom den otaliga mängden af Ammoniter och deras samslägtingar, samt genom Belemniterha, visade sig Cephalopoderna högt utvecklade; men mest närmande sig till de kommande bildningarne voro fiskarne, nu visande sig klädda af runda eller kamfjäll. Cycadeer och palmer tala om de tropiska trakternas varma luft och i kritbildningens lager träffas dessutom blad, som tillkännagifva sitt ursprung från högre s. k. dikotyledona vexter. Vextverlden är således vid den sekundära periodens slut gifven i sina stora hufvudafdelningar, likasom djurverlden, churu den då i klassernas, slägternas och arternas mängd och mångfald samt i individernas storleks