Aftonbladet – 8 maj 1849, sida 3

LITTERATUR. Svensk Språklära af F. Borg och N. Persson, i:a delen: Formläran; Sthm 1849, 77 sidd. 8:0, å 24 sk. bko, Man kan säga, att svenska språket under de sednaste 20 eller 30 åren vunnit en utvidgning ej blott till ordförråd, utan äfven till former, språkvändningar och uttryckssätt, hvarför det i synnerhet har att tacka sjelfva den friare utveckling, som dess litteratur genom nyare skriftställares djerfhet antagit. Detta må bedömas olika: djerfhet skadar dock ej alltid. Emellertid får icke nekas, att lika berömvärd en med sans och högre värma förenad frihet är, lika angeläget måste vara att härifrån skilja slarf och meningslöshet. Det är bekant, att för personer, som uppvuxit och sedan fortlefvat sin mesta tid under ett visst språkstadium, förekommer hvarje ny språkvändning såsom fel ech slarf, oaktadt den kan i Sitt slag vara alldeles regelrätt, nemligen efter högre och inre reglor, än de förut funna och erkända. Dermed följer likväl icke, att alla nyheter i språket hafva denna högre och inre rätt för sig. I en tid, då allt vill andas frihet, måste hända, att åtskilligt, utan att derjemte tillvägagå med erforderligt förstånd, blott slår sig löst och chaotiserar utan mål och hållning. Grammatikens kall tillhör att förebygga detta sednare. Modersmålets vänner känna således alltid nyfikenhet och glädje hvar gång en ny pspråklära, utkommer; och man skyndar sig alt efterse, om den blott utgör en afskrift, ett uppkok på förutvarande arbeten i samma väg, eller om den, följande språkets egen sednaste utveckling, gifver ledning och upplysningar häröfver: med andra ord, om den i någon mån atgör en ny regelsältning. Hrr Borg och Persson äro i hufvudstaden bekante för en väl ackrediterad skolinrättning; och troligen är det tll dess tjenst i första rummet som deras språklära blifvit uppsatt. Förfine hafva gifvit något hugg på sig genom förordet, hvari det bland annat säges, att de utarbetat sin språklära af begär att söka bringa lenna vetenskap i system. Det är klart, att ngen, som talar så, undviker att ådraga sig nisstankar för en ganska betydlig anspråksullhet; emedan uttrycket dels innebär, alt i örutvarande arbeten i samma vetenskap sytem ej funnits, och dels att hrr B. och P. rott sig införa detta saknade requisitum. Men tt skapa system i en vetenskap, är i sjelfya verket någonting så stort, att det endast om anska få lärde bär i verlden kunnat sägas att le gjort det. Man behöfver också blott kasta tt öga på förevarande bok för att finna det anörda uttrycket (likasom Förordets slutperiod) elt och hållet utgöra en lapsus calami. I arbeet visar sig nemligen ingen fråga hvarken om ytt system, eller omimera system,jän man funit i förut tillvarande svenska språkläror. När man afräknar denna inadvertens,; jemte är och der insmugna inkonseqvenser och tometer i uttrycket (definitioner, så uppställda, tt de säga intet, o. s. V.), synes boken utöra en rätt god bjelpreda för hvar och en irjunge, som har en lärare vid sidan att tillgå ör närmare upplysningars vinnande. Att här ;r närvarande ingå i en detaljerad kritik af Nn mA FR rr ER