inkomsterna; men för det mesta måste detta likväl ske, emedan det finnes en gräns äfven för en nations inkomster. Härefter förekom debatten om flottans utgifter serskildt, och var ganska liflig. Den börjades med en lång framställning af sjöministern, eller som han kallas: sekreteraren i amiralitetet, för att göra reda för orsakerna till de ökade utgifterna. Dessa härledde sig dels från en tillötniag i sjömännens aflöning, dels deraf att 4,000 matroser mera användes utöfver det antal, som upptagits i förra årets votum; hvarjemt: ännu några andra omständigheter anfördes, som ej kunna vara af intresse för svenska läsare. Han förklarade derefter, att alla orsaker, som under de förflutna åren ledt till öfverskridande af den voterade summan, blifvit för framtiden undan-! röjda; men erinrade tillika om de svårigheter, hvari regeringen befann sig, att förena tjenstens fordringar med besparing. Det fanns i detta hänseende ett parti, som alltid tyckte att regeringen gjorde för litet, medan andra klagade att den gjorde för mycket; och de sednare äro icke nöjda, utan att de rå gå tillbaka till 4835 års budget, som, hvad flottan beträffar, uppgjordes med lika lika litet afseende på det förflutnas erfarenhet, som på landets närvarande behof. Det vissa vore, att underhuset genast hade frångått denna budget och efter hand ökat den till det närvarande beloppet. Ministrarne hade likväl icke ansett sig böra lemna huset i någondera af de två ytterligheterna, utan ville gå en mede väg. För att kunna göra detta, hade en allmän undersökning vid flottans stationer blifvit anbefalld, hvaraf resultatet kunde blifva en minskning af 3,000 man. Att gå längre ansåg han icke kunna motsvara landets behof af trygghet vid försvaret. Besparingen i det hela skulle blifva 730,060 , emot föregående året. Bland de detaljer, i hvilka ministern härefter ingick, nämnde han, att endast 36 nya skepp af alla slag nu voro under byggnad, och att amiralitetet ämnat noggrannt hålla sig vid det program, som flottans superintendent uppgiort för de kommande 5 åren. Han upptog äfven tiil besvarande ett påstående, som blifvit framställdt, att örlogsfartyg, om de väl vårdades, kunde räcka i 40 å 50 år. Detta vore et: misstag. Sådana fartyg räcka i medeltal 45 år, efter hvilken tid de måste undergå en stor reparation, nästan detsamma som en ombyggnad. Hr Hume tog åter till ordet, och sade, att den siste värde ledamotens uppriktighet hade öfverraskat honom. Ingen, som afhört de detaljer af onödiga kostnader och slöseri inom sjödepartementet hvilka ministern uppräknat, kunde förvåna sig öfver de bemödande som gjordes af dem, som önskade en inskränkning i utgifterna. Den värde ledamoten hade försäkrat, att flottan befann sig i fullkomlig ordning. Han hade ännu aldrig hört någon annan uppgift än denna, från personer i hans ställning. Aldrig ännu hade man hört erkännande, att några misstag blifvit begångna af flottans auktoriteter. Men månne icke parlamentet hade gjort sig skyldigt till svåra förebråelser, att hafva sanktionerat ett sådant slöserisystem, som den hedery. ledamotens framställning uppenbarat? Hr Hume åberopade de förflutna parlamentsprotokollerna såsom bevis, att han allt ifrån 1816 förgäfves sökt sätta en damm emot detta slö seri. Blott på 40 år, efter det nyssnämnda årtalet, hade, fastän under fredstid, ej mindre än 23 millioner blifvit bortkastade på flottan. Men hvarifrån hade nu först det ljus uppgått, hvarmed mini stern upptäckt alla de föregåede misshushållningarna? Jo, ifrån den kommitteundersökning, för hvars er hållande han, Hume, så länge sträfvat; ett bemödande, för hvilket den rådande majoriteten inom huset likväl hade öfverhopat honom med klander. Men oaktadt de medgifvande som nu hade blifvit gjorda angående det förflutna, kunde tal. icke undgå att påstå, att den närvarande hushållningen vid flottan icke vore en bit bättre än förut. Antalet af de skepp som nybyggdes, och mängden af de förråder som fordrades dertill, öfverensstämde icke med de grundsatser af besparing, som ministern tillkännagifvit. Han måste högeligen klandra systemet, att ständigt hålla en viss sjöstyrka vid m kt, så stor, att man läten del af skeppen ligga och ruttna i hamnarna. Man kunde gerna glömma det förflutna, om blott regeringen ville beträda en ny bana, sedan de föregående förvaltningarnes misstag blifvit upptäckta och medgifna. ir Hume anmärkte äfven såsom bevis på den dåliga förvaltningen i denna gren, att det stundom hastigt föll. amiralitetet in att bygga så mycket, att kronans timmermän på långt när icke räckte till deryvid. Då lockades folk ifrån enskilda arbeten, genom högre betalning, och efter en liten tid bortsläpptes åter en stor mängd, som gingo utan förtjenst och räkade i elände, då deras förut innehafda platser blifvit fylda. Det vore då mycket bättre, att iakttaga ett visst system af största möjliga hushållning. Han bad att få påpeka, såsom bevis på den höjd hvartill slöseriet gått, att ministrarpe nu begärde af Husct anslag för 460C6 man till sjös, då blott 34000 varit använda år 4840, när kriget i Syrien rasade. Allt hvad han nu begärde, vore att få styrkan minskad till 33000 man; äfven om detta skedde gradvis; och det vore icke för mycket begärdt. Man skulle väl knappt kunna tro; hvad som likväl är sanning, att örlogsflottans antal för närvarande uppgår till 460, nemligen 259 i tjenstgöring och 208 upplagde i hamnar och dockor; samt att dessutom 32 nya skepp nu byggas. . Man borde göra ett slut på byggandet helt och bållet. För att visa huru mycket skeppens antal på de främmande stationerna ökat sig sedan 4835, nämnde han derefter, att i Stilla Hafvet och på sydöstra kusten af Amerika funnos år 4835 fjorton skepp och 2,091 man. 4848 äter, tjugusex skepp och 5,434 man. På Afrikas vestra kust och Goda Hoppsudden funnos år 18535 tretton skepp med 4,065 mans be-l sättning; 1848 hade de ökat sig till 37 skepp och 4,647 mans besättning. På Medelhafs-stationen, der, enligt amiral Cocburns intyg, ett linieskepp och två regatter utgjorde en tillräcklig styrka i fredstid, unnos år 1835 tjugutre skepp och 6,236 man; 4848 .rettioett skepp och 8,3537 man. Vidare bevis på den dåliga hushållningen fann han deruti, att 4 . millioner årligen bortkastades i och för uppbörden af statsinkomsterna, då. han likväl var öfvertygad, att alltsammans kunde bestridas med 9 millioner. Man måste anmärka och klandra, att kostnaden för tulluppbörden och dertill hörande bevakning var): lika stor nu, sedan 700 artiklar blifvit rentaf utstrukna ur tulltaxan, som när denna bestod af 1400 artiklar. Han upprepade, att 2 millioner voro fullt illräckliga. Men så länge man i vissa fall begagnade 7, ända till 9 tjenstemän, för att uträtta hvad som väl kunde göras af en, kunde man aldrig vänta ut få någon gräns satt för utgifterna. Han ville också föreslå en betydlig inskränkning i civillistan ller bofhållningen. (Starka bifallsrop.) Hvarföre kulle de hafva tre eller fyra pensionerade kensläer, med 3,000 om året, när en agerande kanslär kunde vera tillräcklig? Vore det icke möjligt att bespara 400,000 om äret genom afskeffonde af, den narraktiga hofhåliningen i Irlend? Och, oml, man går till kolonierna, är det icke då vidunderigt, att 5 eller 4 millioner om året skola förtfarande betalas för deras styrelse, då kolonierna icke! begärde bättre än att få sköta sig sjelfva, och en). så stor proportion af Englands eget folk äri saknad af lifvets nödvänrdicheter.