Aftonbladet – 7 maj 1849, sida 2

Men hennes enda tanke var: Skall Elisabeth segra? Skall hon triumfera öfver mitt brustna hjerta? Jag är för svag att se den man, jag älskar, i en annans armar, och ... kan jag icke verka på hans hjerta, så skall jag åtminstone verka på hans simnlighet ... och om du äfven blir hans maka, Elisabeth, så skall du dock erfara samma qval som jag. I följd af denna tanke beslöt hon att sälta sig i närmare förhållande till Bernhard, och begagnade dertill de sammansvurne, i det hon framträdde mera öppet, och hennes skönhet, hennes snillrikhet gjorde henne snart till sammansvärjningens medelpunkt. Ivar kunde man samlas mera obemärkt än hos henne? Sålunda blef Regina småningom den gam, som oupphörligt frätte Bernhards bjerta, men förstod att besvärja plågorna dervid, derigenom att hon bedårade honom med sofismer. Och ehuru han djupt föraktade henne som qvinna, fann han dock lugn hos den förkastade, då hos Elisabeth hans själ utan mildring tärdes af de djupaste qval. Hvem kan afgöra om ej Reginas dämoniska plan slutligen kunnat lyckas? ... Ty att nattligen, ganska ofta ensam, sitta i halfdunklet med en så skön qvinna, som Regina, så förföriskt, ehuru anständigt klädd som hon ... sitta förtroligt ... halfhviskande ... om politik, det är sant, men ändå ... skall för en ung man alltid bli en frestelse af den vådligaste art ... Bernhard stötte henne med afsky tillbaka ... skyndade till Elisabeths fötter ... och suckade: Må det åtminstone finnas en, som ej kan förebrå mig förräderi ! Genomträngd af det giftigaste hat, skyndade Regina till sin like i hämndlust ... Ifton yppade i sin ursinnighet allt, sin kärlek, sin svaghet, och hans förakt ... Elisabeth skall aldrig räcka honom sin hand ... Hör -.. utbrast hon, plötsligt fattad af en iskyla, blek som marmorn och kall som den ... Till Bernhards stora tröst örhöllos kort derefter uppbrottsordres. Ulrikas afsked från prinsen var ett ögonblick af förtviflan. Man såg hvad Elisabeth led, men äfven den sinnesstyrka, hvarmed hon förstod att styra sin känsla. Bernhard låg för hennes fötter, cmfattande hennes knän, under uttryck af. den högsta smärta -Det var hon, som: måste intalahonom mod .-: . Ack hon visste ej; ätt han beredde sig tll ett evigt farväl ... Hon visste ej, att hans enda önskan var ait den första fiendtliga kula skulle göra slut på bans Jidanden,