Aftonbladet – 7 maj 1849, sida 2

Nej, men min andra far ... Och din Elisabeth, vill du säga. Jag har älskat så högt som du; men kärleken är ett, och pligten att befria silt land från vanvett och tyranni, ett annat. Örnstedt är en ädel inan, men skall du för hans fördom uppoffra din far och ditt stånd? Och säg! Bländar jag din syn med tomma hjernspöken? Har du någonsin hört denne Carl uttala ordet ... nåd!... Men morgonen gryr, min tid är knapp, och således blott ett ord till afsked!... Bernhard! blif icke den, som sätter hjulet, hvarunder din far skall krossas, i bödelns hand ! Bernhard kände sig något lugnad, men derföre ej mindre olycklig. Den beklagansvärde unge mannen kastades emellan tvenne dämoner. . konungens nåd, Örnstedts vänskap... Elisabeths kärlek frammanade den ena, hans far hade uppbesvurit den andra. Vid Elisabeths sida öfverlemnade han sig åt ljufva svärmerier. Men hon talade om konungen, och hastigt flydd var den sköna drömmen. För att förjaga den förebrående synen af Carl som hjelle och far för sina soldater, måste han vinka till sig den sönderslitande bilden af Carl, insvept i en blå kappa, fägnande sig åt åsynen af Patkulls grymma död. Han visste ej hvadan det kom, men dagligen fann han sig omgifven af sammansvurne, hvilka alla förde samma språk som hans far. Af dem alla bemöttes han vänskapsfullt, men mest af Stjernros. Och alla dessa tilltagsna, oförskräckta mäns skygghet att utgjuta Carls blod, hvad bevisar icke den för hans storhet? De hoppades i det längsta, att hjeltens oförvägenhet skulle bespara dem att besegra denna fruktan. TRETTIOFJERDE KAPITLET. Reginas lycka, om den så kan kallas, hade sin grund if. d. hofdamen, friberrinnan Duwalds djupa vördnad för allt, som tillhörde kungliga hofvet, följaktligen äfven för mätressen. Den lidande gumman hade försökt alla möjliga omvägar att få sin hämnd tillfredsställd, och föremålet för den hedrades ändock af kunglig nåd och erhöll befordran. Ehuru högt således Regina äfven i hennes ögon stod, befriade detta henne likväl ej från bittra förebråelser och bitande skämt öfver hennes ringa makt, både i egenskap af favorit och skönhets och dessa förebråelser träffade så mycket djupare, som dee unga damen måste medgifva deras riktighet. Hon upptog tillvitelserna, som det tyektes, med lugn.