— Såsom rörande ett ämne af större vigt och allmännare intresse hafva vi velat införa efterföljande, oss meddelade: Utdrag af ett bref från Norrbotten. —— — Vår uppmärksamhet är nu särdeles upptagen af den frågan, hvilken må komma att efterträda länets nyligen aflidne höfding? Denne var, såsom en hederlig och välvillig man, allmänt afhållen och värderad. Nämnde egenskaper äro dock icke tillfyllestgörande för en landshöfding, åtminstone icke i de norrländska länen. Folket är här sjelfständigare och mera vant att handla efter egen vilja, än i öfriga delar af riket. För att på detsamma och dess lefnadsförhållanden kunna öfva någon helsosam inverkan, måste länels styresmän hafva både insigt och kraft, samt i hvarje sak kunna gifva skäl för sig, utan alt låna dem af underordnade. Jag nekar visst icke, att här finnas redbara tjenstemän; men det är naturligt, att om förste styresmannen i länet saknar förmåga eller intresse att med vaksamhet och allvar följa förvaltningen i alla dess delar, underlättas deraf för underordnade möjligheten af underslef och försummelser. Dessa läns afskiljdhet från den större kommunikationen, jemte det stora afståndet mellan de särskilda tjenstemännens stationer, gifva åt hvarje embetsbefattning större betydelse, på samma gång som dessa omständigheter försvåra kontrollen öfver tjenstemännens förhållande. — Detta förklarar det ojemförligt större antal anmärkningar, som förekommit mot tjenstemännen i Norrland, än i andra provinser. Jag kommer exempelvis i håg, huruledes för omkring tio år sedan landshöfding, landskamrer och landträntmästare m. fl. i Westernorrland voro invecklade i en ganska betydlig, sedan flera år fortgående, kronobalans; huruledes i Jemtland en kronofogde och häradsskrifvare begagnat sina tjenster att gemensamt öfva bedrägeri mot kronan; huruledes här i Norrbotten ej blott yppats en kronobalans, utan äfven kronan är på väg att förlora många sina fordringar för undsättningsspannmål sedan åren 1830—1836, fastän låntagarne äro behållna personer. Sådant tillkommer deraf, att än den ena tjenstemannen, än den andre utfärdat qvittenser och bevis om afbetalningar i penningar och spannmål, utan att sådant finnes i kronans räkenskaper fullständigt antecknadt, eller man vet om sådant kommit kronan tillgodo. — Vi hafva äfven här sett, huruledes en länsmans intyg fortfarande tillerkännas vitsord mot den enskildes bestridande, intilldess ban, misstänkt för flere förfalskningsbrott, försvinner från orten; huruledes en mängd bevis om tillverkning inom riket af utländskt smör utan anmärkning tagas för goda af vederbörande tjenstemän och såsom verifikationer ingå till tullstyrelsen i Stockholm; hurul!edes, sedan sam