är af jutländsk stam, vill se sitt land tillhöra Danmark som provins; hvaremot den tyska portionen af Slesvigs population (ungefär söder om en linie, dragen mellan Flensburg och Tondern, eller så) önskar inkorporation med Tyskland. Detta antagande har gifvit anledning till den bekanta planen att stycka Slesvig, för att såmedelst tillfredsställa begge partierna. Oss synes ock, att om man icke lägger diplomatiska akter till grund, utan utgår från nationaliteterna, kan Skandinavismen ej gerna fordra mera än de Danska Slesvigarnes anslutande till Danmark; ty att tvinga de Tyska Slesvigarne emot deras vilja härtill,; vore att upphäfva sjelfva den nationalitetsprincip, som ligger till grund för det Skandinaviska sträfvandet, och låter således ej göra sig af Skandinaverne. Då man följaktligen nu endast har att tala om den Danska andelen af Slesvigs folk, eller Nordslesvigarne, så företer sig den märkliga och i år ännu mer än i fjol på ett besynnerligt sätt i ögonen fallande omständigheten, att just dessa Slesvigare, från hvilka man med skäl hoppats på någon kraftig diversion till Danskarnes fördel, gjort, och — såvida man känner — ännu i denna stund göra så godt som ingenting åt det hållet. Till följe af Laurids Skaus och andre Nordslesvigska agitatörers demonstrationer på Skamlingshöi för några år sedan, hade man tvifvelsutan trott sig kunna förvänta något mera, än hvad man hittills erfarit. En Dansk arm står i södra Jutland för att mota Tyskarnes invasion i detta land: skulle det icke nu åtminstone vara tid för Nordslesvigarne att resa sig till sina Danska bröders bjelp, och för egen del afkasta det Tyska oket? Man får väl se huru dermed går. Men nekas kan icke, att förbållandet härmed, likasom Danskarnes egna tillgöranden dessutom, icke så litet bidragit att här i landet afkyla värmen för hela saken, helst man i Sverige svårligen kan med alltför stort deltagande omfatta ett parti, som dess egna, närmast intresserade delegare tyckas, för att så säga, sköta något lamt. Såsom vi förut sagt, anse vi icke tillständigt att anticipera på svenska folkets allmänna opinion i frågan; men skulle denna numera utfalla mindre sympatetiskt för detta krig, så förekommer oss sådant icke vara rätt mycket att undra öfver. Ty hvad kunna väl Svenskarne ur nationalitetsgrund göra ens för Norslesvigarnes närmare förknippande med Danmark, om desse såsom nation sjelfve genom sina handlingar visa sig ej rätt mycket efterfråga det? Skola vi med blodsutgjutelse, eld och krigets alla öfriga fasor tvinga Danskar att vara mera danskar än de vilja? Ett särskildt uppslag skulle det naturligtvis blifva, om det tyska inbrottet i Jutland, hvilket obestridt utgör en dansk provins, kan medföra skyldighet för konungen af Sverige, såsom garant af Danmarks integritet, att gripa till vapen. Likväl kommer här vid lag i betraktande först och främst hvilkendera parten det är, som i år börjat kriget. Ar Danmark angripet, och har Jutska invasionen deraf följt, så kan Sveriges pligt (såsom garant) att skydda sin grannstat icke betviflas, derest tyskarne verkligen också vilja bemäktiga sig Jutland, skilja det från Danmark och således rubba Danmarks integritet. Men är Danmark sjelf angriparen, så kan det måhända frågas, om Sveriges pligt äfven då är densamma; ty såsom garant böra vi visst försvara, men skola vi ock vara behjelplige i ett anfall, eller stå till reds för hvad af ett sådant kan härflyta? För det andra, om det i alla händelser tages för säkert, att Sverige, i och för invasionen i Jutland, bör uppträda till Danmarks skydd; så följer emellertid ej, att detta uppträdande nödvändigt måste ske med härsmakt. Skyddet skall vara kraftfullt, och lända till ändamålets vinnande. Men kan. det ske utan förspillande af Sveriges krafter, blod och penningar, så är det onekligen allrabäst. Finnes ingen sådan utväg? Omöjlig tyckes den visserligen icke vara. Sveriges uppträdande kunde nu som förr blifva hufvudsakligen diplomatiskt i stället för militäriskt; och Skandinavismen kan ingenting bafva häremot, om sjelfva saken Jedes till målet. Men för tidigt måste det naturligtvis i alla fall vara, att ännu yttra något vidare härom, innan händelserna utvecklat sig mera än hittills; och det så mycket hellre, som man : utländska tidningar både från Tyskland och England finner hoppet ej alldeles uppgifvet om danska frågans slutliga afgörande på fredlig väg. ETERN EA — Såsom rörande ett ämne af större vigt