Aftonbladet – 5 maj 1849, sida 1

Ibland dessa, och stundom äfven längre fram i rumme varseblef man en gammal man, hvilken, under det ha tycktes vara anställd såsom hjelp vid uppassningen i skänk rummet, kastade mera spejande än nyfikna blickar om kring i salen. Aftonen förflöt i lust och gamman ... Efter supeen dansades en: Väfva vadmal, slå tillsam man, och låta skollspolen gå, gå... Med yttersta ansträngning af sina krafter förmådd Regina deltaga i dansen; och hon blef i den mån blekarc som de andra damerna fingo högre färg... Elisabeth var förtjusande. När hon af Bernhard, lik som i triumf, fördes fram och tillbaka emellan de dan sande, hördes ett ofrivilligt sorl af beundran: Kors! kors kors, hvilket vackert par Efter dansens slut lemnade prinsen och prinsessan sa len, artigt beledsagade till dörren af konungen. Unde denna promenad passerade han tätt förbi Bernhard, di han ett ögonblick stadnade... Major Bernhard! sade han. Jag är nöjd med er Fortfar att tjena mig med trohet och nit, och ni skall : mig alltid finna er välbevågne konung. Prinsessan, systern, blef förtruten... Prinsen vexladt en hastig blick med Regina... Sjernros darrade... Ornstedt tryckte Bernhards hand, och i Elisabeth: högblå ögon strålade kärlekens heligaste ingilvelse... Sedan kungen tagit afsked af prinsessan, stadnade har midt i salen, nickade vänligt åt alla sidor, och begaf sig in i sina rum. De ännu qvarblifne omgåfvo Bernhard... Alla inneslöto sig i hans vänskap, somliga i hans ynnest. Han, som var i okunnighet om kungens, prinsens och prinsessans öfverläggning på morgonen, blef hufvudyr och kunde ej begripa hvarför man så högt uppskattade en tjenst, som han var färdig att visa hvilken menniska, som helst. Men, olycklige Bernhard! njut ögonblickets triumf medan den unnas dig, och förrän du för evigt krossas framför lyckans vanskliga altar... Skall offret vara rält behagligt, så smyckas det ju med blommor, innan mordstålet sänks i dess barm... Det var Bernhards sista sällnetsdag ... Då han gick utför trappan, kände han ett hopviket papper stickas i sin hand. Sysselsatt, som han var med Elisabeth, hade han ej märkt på personerna omkring sig. Då han såg sig om, fanns bakom honom en gammal man,