Aftonbladet – 5 maj 1849, sida 1

hon med ena örat uppfångade hvartenda af konunger ord... och huru vid dessa ord, särdeles då han bjöd sj på Bernhbards och Elisabeths bröllop, hvilka han betral tade med faderligt välbehag, den ena konvulsiva skaknir gen genombäfvade henne efter den andra... huru henn: blickar, mot hennes vilja, irrade öfver till Bernhard oc Elisabeth... huru hennes lysande ögon mörknade, oc den vilda eld, som brann bakom dessa svartnade spegla I en blink öfversåg Stjernros detta, ceh han hörde omkring sig annat, än: Min Gud, hvilket vackert par! Ack, hvilket vacker par är ej denne Bernhard och hans Elisabeth ! Och icke allenast hans öga, utan hela hans ansigte an tog en askgrå färg. Han såg Regina blekna och hans af svartsjukan skärpt öra fann snart orsaken dertill. Fan hörde hertigen me dess vanliga hjertlighet, snart sagdt barnslighet, tala or huru roligt han väntade sig på det unga parets bröllop spå att kungen säkert då skulle dansa med bruden, hvil ket blott en enda gång förut händt... Och jag hoppas, Bernhard! fortfor han, att din hus fru, om jag förmiäler mig, icke skall neka att mottag plats som första bofdom hos min gemål. Och hvad ja med säkerbet lofvar dig, Bernhard, är, att då mitt ho formeras, skall du bli bofmarskalk ... min vän är du förut. För detta nådiga löfte får jag i all underdånighet af lägga min tacksägelse! Men, ack, huru mycket dyrbarar ir mig ej den oskattbara försäkran, att ers durehlauch hedrar mig med sin vänskap ! Vid dessa samtal förstod Regina bättre att beherrsk: sina känslor, än Stjernros. Man såg blott, då och då hennes kinders lysande rodnad gifva vika för en dödslil blekhet. Men... det var endast den förförliga värmer och den horribla migraine, som förorsakade det. På Stjernros ansigte lästes, utan svårighet, felslagn: förhoppningar, försmådd kärlek, och den genomträngandd blick, kungen ibland fästade på honom, var ej tjenlig atl befordra bans lugn. Längst ner i salen fanns ett skönkrum, der vin och limonad serverades, Der hade Christinehamns förnämste och hedervärda borgarhustrur och borgardöttrar skaffat sig plats bakom en spansk vägg, såsom åskådarinnor a! festen. Det var lustigt nog att se, huru ofta hofvets elesanter och herrar officerare, under sken af att dricka, om ock intet annat än vatten, öfvergåfvo hofvets skönheter, ör att taga de vackra Wermlandstärnorna i ögonsigte.