5, wE ff -—f ler : j ; , Iden andra qvarlefvan af en familj af Cephalopoder, JOB v SCH FAT INIUPVILD VIMIGIGT, FALL MUTV MUJRVT olupp med omvändt skal (för att det skall ske så al mycket lättare) från djupet och seglar omkring på alhafsytan, med den fina hinnan på de två armarne, 1, medan det sänker ned de andra i vattnet, för att rinyttja dem till åror. Men blir det förskräckt, fylaller det genast snäckskalet med vatten och dyker klned. Linne kallade detta underbara djur härföre kl Argonauta, efter kämparne, som på skeppet Argo 1, I seglade till Colchis för att eröfra det gyllene skint,net. — Denna lefver dock ingalunda på detta sätt. hlArgonautan höjer sig aldrig öfver vattnet; när den ;. I skjuter fram deri, håller den de 6 armarne utsträckelta, men breder de 2 öfre ut tillbaka öfver sitt skal aloch sammandrager fotröret med sådan häftighet, att ilhon med snabbhet skjutes tillbaka. Men när hon -Ihvilar på hafsbottnen, då står snäckan på sin dubbla -Ibotten, medan armarne äro indragna och ögonen till I hälften öfver snäckans skal lura på rof eller fiender. -)— Snäckan har den egenheten att vara mycket löst elfästad vid djurets mantel, hvilket gaf anledning till ,det påståendet, att snäckan icke vore djurets rättn I fångna egendom, utan tillhört ett annat, hvilket ATklgonautan fördrifvit, kanske dödat. Det var en formellig anklagelseakt för sjöröfveri. En liflig tvist upp-Istod, hvars tryckta handlingar snart blefvo en liten Ilitteratur för sig. . Det var en dame, som försonade tide stridande och afgjorde tvisten. Ett engelskt frunsltimmer, miss Power, som vistades i Neapel, gjorde a Iden sinnrika anmärkningen, att om snäckan verkligen tillhört Argonautan, och dess klädnad finge ett bristfälle, så skulle endast hon kunna lappa denna med samma tyg. Ett prof anställdes och blef afgörande. Miss Power fångade några Argonauter och släppte dem i bur, som nedsänktes i hafvet. Med , lätt hand bröt hon ut ett stycke af snäckan på hvarje .Jaf dem — och se, inom kort tid hade de alla reiparerat skadan med samma tunna papperslika skal. Så fick den tvisten ett godt slut och Argonauta med ära. behålla sin snäcka. Ett tredje slägte af denna ordning är Nautilus Pompilius. Detta snäckdjurlefver i de indiska öarnes arkipelag, och liksom i trakten af hafsvärmans amerikanska maximum. Pentacrinus qvarstod såsom den sista lefvande reliken af en under jordens förflutna perioder högt utvecklad djurtyp; så är Nautilus, der den asiatiska värmen bar sitt maximum, ww 3 som fordom betäckte äfven värt nordliga land. Aristoteles kände äfven denna snäcka. En holländsk samlare, Rumphius, utgaf på 1700-talet ett stort praktverk (Amboinischer Rariteitenkammer) och aftecknade deri Nautilus med djuret, ehuru så, att Cuvier förklarade figuren för ihdichifferable, men sedan har djuret varit ytterst sällsynt. Af ytterligt intresse var derföre den underrättelsen att Bennet, en engelsk skeppsläkare, nära Nya Hebriderna fångat en individ. Det öfverlemnades till den lärde JOwen i London, som deraf lemnat en förträfflig beskrifning, Oaktadt de utfästade premierna hafva endast 4 å ö exemplar kommit till Europa. Och likII väl tror man sig veta, att med den periodiska ost;!liga vinden så stora flockar deraf komma till de Ni SNR Ii föda. ) Nautilus afviker ganska mycket från de andra I Cephalopoderne. Kring munnen bär hufvudet en vid lutbredning, seglet, på hvars tvenne rundade partier Istå rader af simapparater, som bestå af hylsor ur Iganer, Det är med hastiga slag af dem som djuret idrifver sig fram. I midten af detta parti ligger munnen med dess näbb af tvenne käkar. Detta stora Jorgan är. tvifvelsutan desamma som Sepians åtta arImar. Foten är icke ett rör hvilket likt en propelHer framdrifver djuret, utan som foten hos GasteroIpoderna, med sålan utåt; men icke ett kryporgan, Jutan ett styre, ehuru äfven egnad att genom sina rörelser skicka ständigt friskt vatten till andedrägtsorganerna. Jemföres nu med Nautilus en Gastropod i dess första stadium, då foten ännu ej är kryporgan, men hufvudet försedt med ett s. k. segel af två rundade utbredningar, i kanten besatta med svingande cilier, så synes det afgjordt att detta segel är det samma, som återkommer bos Nautilus och såsom 8 armar hos Sepia och Argonauta. Hos Gasteropoderna försvinner det då foten framträder, och således finner man att Nautilus i hvilken ensam Cephalopodtypen uppträder i djurverlidens äldre tider — bibehåller en bildning alldeles sådan som den hvilken hos Gasteropoderna var en embryonell karakter. Snäckan hos Nautilus ligger på ytan af manteln och är, såsom hos Argonauta, vriden i spiral framåt i-rigtning mot djurets hufvud. Men egendomlig är dess inre byggnad; den är neml. mångrummig, d.ä. genom mellanväggarafdelad i en följd af kamrar, som stä i samband genom en öppnig i hvarje niclangolf. Djuret ligger endast i den sista kammaren öch fästes vid dess väggar; men genom mellangolfvensöppningar löper en fortsättning af manteln ända till den inrullade spetsen. Men de föregående kamrarne äro tomma, blott luftfyllda, så att medelst denna ballong djuret kan hålla sig sväfvande i sin atmosfer, höja och sänka sig samt genom det stora rörelseorganet flytta sig hvart. det behagar. Angående dessa kamrars uppkomst har man anmärkt, att snäckan i den tidigaste åldern är enrummig eller försedd med cen luftfylld kammare bakom den, hvari djuret befinner sig. Men när under tillväxten djuret ökar längden af den yttre kammaren, vid en jemnt tilltagande vidd, då flyttas det framåt inom detsamma och manteln, som är skalets matrix, afsätter periodiskt nya skiljeväggar, medan genom dess förlängning, det fina röret, kamrarne bibehållas i samband med hvarandra. Antydningar till alldeles liknande mångkamrighet finner man dels hos vissa Gasteropoder, dels hos musslorne, i hvars spets de ligga och äro tänderna, som gripa i hvarandra, som ett lås, från hvardera skalet, ty musslan är en klufven snäcka. Nautilus är den enda Cephalopod i vår nu lef-)3 vande djurverld, som -har en yttre och mäångkamrig snäcka; men i jordens äldsta tider voro sådane bildningar allmännare. I all vår öfvergångs kalksten, på Öland, Gottland, Österoch Westergöthland, SkåKe Dalarne, finnas ett slags försteningar, lika alnslånga, småningom afsmalnade stafvar. Vi se dem ytterst allmänna i våra trappor, hvilkas stenhällar äro hemtade från Öland. Tänker man sig Nautilus tillväxande i rak längd, blefve den en Orthoceratil. Genomskäres denna på längden, finner man den nemligen delad i kamrar, hvilka alla genomdragas af Denna har dock det egna, att den genom: siphonen. alla kamrar är af samma fasta ämne som skalet, bvilket ej är förhållandet hos Nautilus. Sjelfva skalet synes genom sin tunnhet hafva varit ganska lätt för djuret att bära. Såväl hos Nautilus som Orthoceratiten äro skiljväggarne blott svagt böjda; men i jordens något yngre berglager finnes ett annat slags mångkamrade: snäckor, Ammoniter (emedan snäckan liknar de vridna vädurshorn, med hvilka forntiden prydde Jupiter Ammons hufvud) der skiljeväggarne äro mångfaldigt böjda; ehuru alltid i hög grad regelbundna. Siphonen ligger hos dessa alla närmast skalcts yurel cobariska öarne, att innevånarne der samla dem till Ihvilka djuret kan utskjuta långa, lifligt rörliga orl OT -— -—-— mm It RA CS !f S vägg. På ytan har skalet en mängd regelbundna upphöjningar, som gifva det ett vackert utseende. Prof. hade förnt i dotta fäöradrag amnämnt hyurntr Ich