mm MMMM Mn I sanning tror jag icke de ha nöjsamt derute... jag får lof att sel sade han och skyndade ut. Han åstadkom icke ringa förvirring genom att strax blanda sig i leken. Han hade ingen stol, och två perso ner sågo sig således utan plats, i stället för en. Ja så! ropade kungen; då ska vi leka blindbock ) Alla voro färdiga, det var gifvet. Carl band sjelf för sina ögon, och nu blef ett förfär ligt rammel. Det varade ej länge innan han slog armarn om en person. Ett svagt rop undföll den, som fängslats af hans fast: armar. Hastigt röck han duken från ögonen... det var prin sessan. Men i stället alt släppa henne qvarhöll han henne båda armarne. Fort! ta i ring! ropade han; fort! Hastigt var ringen sluten, hvarefter kungen, utan at tänka på att det var ett fruntimmer, och hans syster kastade henne ifrån sig, under ett gladt utrop: Inte vill jag ha nal Arfprinsen, som såg den fara, hvari hans gemål svälf. vade att trilla omkull på golfvet, sprang fram, tog emo! henne, och sade med galanteri: Men det vill jag! Knappast kände prinsessan sig på fast fot, innan hor betraktade sina armar, på hvilka ganska riktigt kung Carls jernhänder lemnat märken efter sig, och icke ef:er händerna allenast, utan äfven efter armbanden, som han tryckt djupt in. Nej, men se hur ers majestät gjort! beklagade sig prinsessan, och höll fram sina armar för honom, icke utan all rösten, som skulle vara skämtsam, gick i moll. Lappri, lappri, mon coeurl blef den tröst, hon erhöll Lycka att mon coeur är förmäld! Annars fick mon coeur vänta tills blånaden gått bort. Prinsessan ville undvika att försätta Carl i sitt vanliga allvar, sväljde således sin smärta, och beslöt att fortsätta leken, fick tag i närmaste figur, och stötte honom ifrån sig med de orden: Inte vill jag hn! Kungen, som verkeligen började bli allvarsam öfver att han gjort mon coeur illa, lifvades åter till leken af hennes föredöme. Han ställde sig just i posityr att emottaga och kasta ifrån sig lekens olycksfogel, då han åter