nyssnämnda kongl. handtverksordning, hvilken nu utgör enda lagliga rättesnöret för administrationen af dem, finnes alltså för närvarande ej anaat än den anförde 8, hvarefter man lagligen har att rätta sig i och för sotningen. I denna 8 läses ej ett enda ord om Stockholms stads indelande i ett visst antal trakter, med hvar sin sotarmästare i spetsen; och lika litet om att dessa mästare skola inskränkas till en viss numerär; allt sådant som förut varit öfligt under den gamla burskapstiden, hvilken upphörde med 1846. Men såvida dessa slutsatser äro påtagliga, följer också af dem, att hvarje husegare i Stockholm, han må bo i hvilken del af staden som helst, numera (d. v. s. sedan 1846) kan vända sig till hvilken bland de af polisen antagne skorstensfejare han behagar för att få sotningsarbetet för sitt hus verkstäldt, utan att, som förr, sortera under sin s. k. trakts, öfverherre i sotarväg. Genom denna frihet blir allt prejeri förekommet, om det der och hvar skulle hafva visat spår af sin tillvaro. Öfverståthållareembetets kungörelse den 24 Febr. 1815 innehåller i 8 6 redan en så ansenlig stegring af betalning för skorstensfejning, mot för hvad förut lagligen varit erlagdt (nemligen öfver hufvud en tredubbel taxa), att detta redan tyckes vara ganska tillräckligt. Om nu likväl, såsom exempel berättas vara för handen, en eller annan sotarmästare till sin underlydande trakts husegare uthändigat räkningar, deruti betalning för sotning ej blott önskas efter 1815 års förhöjda taxa, utan äfven derutöfver, på så sätt, att, då våningarnes skorstenar, enligt nyss anförde 6 3, äro graderade (i öfversta våningen 6 sk., i våningen derunder 8 sk., och så vidare 2 sk:s tillökning för hvarje våning neder till grunden;), sotaren likväl beräknat sig betalning för hela huset lika, och det efter högsta taxeringen (liksom om alla våningarne utgjorde den lägsta), så kan väl detta svårligen på annat sätt benämnas än efter den kända nomenklaturen; men att förekomma det, finnes troligen intet säkrare medel än att helt enkelt efterlefva 1846 års handtverksordnings 27 8. Om vi ej bedraga oss, reglerades skorstensfejeriet här i Stockholm första gången genom magistratens förordning och taxa den 28 Okt. 1702. Sedermera utgafs en Kongl. sotareordning den 5 Nov. 1733, vidare en öfverståthållareembetets kungörelse den 9 Okt. 1789, och derpå en från samma embete emanerad kungörelse den 24 Febr. 1815. Det är tydligt, att allt prejeri af skorstensfejare endast är möjligt så länge hufvudstaden finnes indelad i trakter, tillhörande hvar sin sotaremästare , hvilken husegare ovilkorligen måste anlita. Grunden för en sådan inrättning kan dock endast sökas i nödvändigheten att i möjligaste måtto skydda staden för soteld och således försäkra den mot derigenom uppkommen ödeläggelse. Meningen måste vara att tillvägabringa denna säkerhet dymedelst, att viss sotare göres ansvarig för viss trakt, och polismyndigheten på detta sätt alltid hafva en viss person att kiålla sig till i händelse olycka i denna väg uppkommer. Men om likväl denna mening icke uppfylles genom sjelfva de stadgar, hvarpå trakt-indelningen hvilar, eller om samma mening och afsigt åtminstone ka väl kan vinnas utan trakt-indelning, så ir det uppenbart, att det sednare har företrälet, enär möjligheten af prejeri dermed upphälves. För att finna huru härmed hänger tillsammans, behöfver man endast läsa 8 2 i 1815 års kungörelse. Der heter det: Husegare vare alltid sjelf ansvarig, att sotningen på föreskrifna tider verkställes, och skall, om gemom försummelse härutinnan sot i huset sbrinner, böta 3 r:dr 16 sk. b:ko; men visar phusegare, att han med sotaren i trakten om viss betalning för sotning hela året igenom vöfverenskommelse träffat, eller att sotning i pföreskrifven ordning skett; så blifver sotaren för sotelden och den derpå följande plikten jemte skadeersällningen ensam ansvarig. Hvad synes häraf? Jo: 1:o, att — äfven efter traktsystemet sjelf — polismyndigheten, om olycka af soteld uppstår, har att derföre söra husegaren ansvarig, så vida denne icke san visa sig med sotare hafva gjort årsackord; samt 2:o, att i sednare fallet polisen har att vända sig till sotaren i och för ansvarets utsräfvande. Det är dagsklart, att begge dessa mständigheter kunna lika lätt äga rum utanl raktsystem, d. v. s. utan att staden tilldelas otaremästarne i vissa gifna portioner och husgarne anses skyldige att ovilkorligen anlita in trakts sotare. tort och lika säkert. Polisen vänder sig nemigen i första rummet alltid till husegaren, hos vilken soteld brunnit, och denne får plikta, lerest han icke gitter visa sig hafva uppgjort rskontrakt med någon af de sotare, polisen ör staden i det hela antagit (enligt 8 27 i 846 års Handtverksförordning). Kan, åter, husgare bevisa sig hafva uppgjort ett sådant konrakt, så har polisen att vända sig, för plikens och skadeersättningens utbekommande, till Jen sotare, hvarmed husegaren kontraherat, an må bo i hvilken del af staden som helst. ör hvad behöfves då trakt-indelningen? Icke ör stadens välfärd åtminstone. Ansvaret blir i alla fall lika