Aftonbladet – 2 maj 1849, sida 2

ma DE SAMMANSVURNE ELLER MORD ocu ERÖNING. 3; ROMAN AF CARL VON ZEIPEL. TRETTIONDE KAPITLET. Ixercisen var slutad för dagen, chorum hållet, och nu voro soldaterna sina egna herrar. De veteraner, som återstodo af Carls stolta armå, och nu voro instuckna här och der bland bans nyvärfvade troppar, infunno sig mangrannt, alt se en kamrat, hvars ben de längesedan trott ligga hvitnade i Rysslands ödemarker... Och... de lågo älven der. Dittmar hade under sin sista resa derstädes påträffat en svensk soldat, liggande vid vägen, och skickat sin betjent för att fråga hvem han var. Denne återkom med underrättelse, att han var en af de svenska fångarne. Dittmar steg ur, och gick dit. Ian tilltalade soldaten på svenska; en tår smög sig, vid dessa för fången så kära ljud, utför kinden. ? Nådigaste herre, förbarma ek öfver en faltig krigsman! Jag känner att vår Herre låtit slå tapto för mig; och stridens dag är slut. Jag uthärdade ej längre, jag rymde, och påträffas jag här af de förbannade ryssarna, innan hjelpen kommer, så blir jag Tröskad till döds. Nå, vara länge kunde det väl inte, men... ändå skulle jag gerna vilja dö 1 fred, och slippa se knutpiskan öfver mig i sista andetaget. Å . Sedan karlen blifvit buren i slädan, frågade Dittmar hans namn. Karlen sade det. Under deras vidare samtal bemärkte Dittmar en flyktig likhet emellan sina och soldatens anletsdrag .-.Ingen känner den karlens öde... föll det honom in... Jag skulle kunna begagna mig af hans namn, i händelse jag kunde komma att behöfva det. Han lät inbära honom i första stuga, och skänkte ho. nom all möjlig omvårdnad. Der lät han soldaten berättc hela sitt lefnadslopp, och upptecknade det, ända till min sta omständighet. Följande dagen dog karlen, och hans sista bön var or kristlig begrafning... do ) Se A. B. AJ 1-6, 8-—13, 15—47, 20—24, 27—29, 31—531 357-40, 42, 44—2Z86, 48—350, 52, 55, 56, 58, 59, 62, 64, 7 70, 73, 75, 76, 79—81, 83, 86, 89, 92, 93, 93 och 98.