Aftonbladet – 2 maj 1849, sida 2

i konungens hemliga portfölj, erhåller ändtligen Latude företräde. Markisinnan underrättar honom utan omsvep att hon känner hemligheten med giltdosan och varningen; Latude begagnar tillfället att såsom ursäkt för denna djerfva handling skildra den brinnande kärlek han redan länge hyst för den sköna markisinnan, och hvilken förledt honom att våga allt för att få åtnjuta den oskattbara vällusten af några ögonblicks samtal med sitt hjertas herrskarinna. Under hänförelsen af sina känslor, hvilka börja sjuda öfver vid intrycket af det vänliga och ynnestfulla sätt, hvarmed konungens älskarinna emottager hans kärleksförklaring, kastar han sig för hennes fötter och höljer hennes händer med kyssar... Den franska polisen, för hvilken ingen hemlighet får existera, har ej heller bortglömt lustslottet Trianon med sin uppmärksamhet. Sjelfve polispresidenten Lenoir (hr Malmström) har, dold i en paviljong, varit åsynavittne till hela den scen vi nyss skildrat och öfverraskar Latudei det ögonblick han vid Pompadours fötter tolkar sina ömma känslor. Polisens vaksamme chef häpnar naturligtvis öfver den unge mannens djerfhet och förklarar honom för sin fånge, samt affordrar honom hans papper. Men bland dessa finnas äfven Daltgres epigrammer mot markisinnan; triumferande öfverlemnar Lenoir desamma åt Pompadour, som i känslan af sin harm befaller Latudes inspärrande på Bastiljen. Detta är det hufvudsakliga af prologens innehåll. Vi återfinna Latude och Dalegre inom Bastiljens fängelsehvalf. Latude har en gång lyckats fly ur silt fängelse och skriftligen vändt sig till markisinnan med en bön att få bevisa sin oskuld, men detta förtroende till hennes lrättvisa och mensklighet störtar honom ånyo i i förderfvet och han återvänder till bastiljen. Men den unge mannens mod öfvergifver honom ej i denna beklagansvärda belägenhet. Under 500 genomvakade nätter har han arbetat Ipå sin befrielse, och för uppnående af detta ländamål lyckligt öfvervunnit otaliga svårigheIter. Just när han är i begrepp att fullända sitt verk upptäcker han i hvallvet under sig en olyckskamrat, som försöker genombryta muren; arbetet, länge förberedt, lyckas och LaItude återfinner i den arme fången, musketören Daiegre. De båda vännerna utföra nu gemensamt den af Latude förberedda flykten, och söka på olika vägar undgå polisens efterspaningar. Efter en mängd vexlande händelser, hvarvid Dalcgre lyckas vilseleda en af polisens verksammaste agenter, Saint-Marc (hr Zetterholm) uti dennes spaningsförsök efter Latude, viker ännu en gång lyckan från de båda vännernas sida, och de återföras till bastiljen. — Vi återfinna dem i 3:e akten på Bastiljen; ett 30årigt fängelses tortur har intryckt sin prägel på Iden arme vacklande Latude, och Dalecgre har Idrabbats af en ännu förfärligare lott, ty han Ihar — förlorat förståndet. De stackars vännernas befrielsetimma är dock nära; Henriette Legros (mille Lindmark), som af kärlek för Latude helt och hållet lefvat för bemödandet att rädda honom ur fängelset, och genom hvars biträde hans tvenne rymningar ur bastiljen i blifvit möjliga, utverkar ändtligen efter otaliIga misslyckade försök den olycklige gubbens I befrielse. — VI OT hett er WHAaom I ee I (MV MM Af denna redogörelse finner läsaren att stycket äger rikt stoff till en mängd effektrika situationer. Vi bafva förut nämnt det djupa intryck som framkallas af scenerna inom Bastiljens murar, och det spända intresse hvarmed åskådaren följer de arma fångarnes beImödanden att återvinna friheten. Hufvudrollernas utförande gifver en hög grad af illusion åt dessa tafior af menskligt lidande, af hvilka några äro tecknade med verklig mästerhand. Hr Torslows spel i tredje akten — der Dalegre hvars eldiga själ dukat under för fängelsets fasor, under vansinnets förvirring koncentrerar hela sin lifskraft uti hat och hämndlystnad mot Saint-Marc — är djupt gripande; med ett oöfverträffeligt mästerskap inlägger hr Torslow, uti det vilda, hemska vansinnet en viss anstrykning af sublimt vemod, som tränger till åskådarens hjerta och framkallar rörelse och Ideltagande. Vi tro oss icke begå ett misstag då vi säga att den vansinnige Dalegre till och med fördunklar kung Lear. — Herr Kinmansson utförde sitt parti med verklig förtjenst; denne unge konstnär har visat mer än vanlig flit i den dramatiska konstens studium, och publiken har derföre äfven med nöje sett hans framsteg. För öfrigt utfördes stycket med god ensemble. Herr Torslow inropades efter spektaklets slut. ereNSDDEO — Hr Uddmans musikalisktdramatiska soirce i lördags var så talrikt besökt, att man nästan kunde säga, det de närvarande, ur beqvämlighetens syn punkt, voro för många. Onekligen bevisade detta emellertid en entusiasm för soireegifvaren, hvilker lika mycket länder publiken till heder, som hr U till uppmuntran att än vidare fullända sig på kon