Aftonbladet – 2 maj 1849, sida 1

nödgas begagna mig af oparlamentariska uttryck. Men jag tänker på en annan omständighet. Fredsunderhandlingarne skola nemligen hafva blifvit förda i Eugland öppet under engelska kabinettets bemedling och i Berlin hemlivt under rysk protektion. Ministeren skall kanske förklara det sednare för ett ogrundadt rvkte; men äfven om denna underrättelse icke skulle vara riktig, så blufver det likväl ett odisputabelt faktum, att de millioner, som detta krig kostat preussiska folket, det blod, som tusende derföre utgjutit, icke varit för folkfriheten, utan för dynastierna och folkens underkufvandep. (Mycket bifall från venstern.) Grefve v. Arnim förnekade att underhandllingarne förts på tvenne ställen, hvarefter han fortsatte: Då Danmark uppsade vapenstilleståndet, voro underhandlingarne i full gång. Man förutsåg likväl att freden icke kunde hinna definitivt afslutas till den 26 Mars, således icke till vapenstilleståndets slut, och derföre inskränkte man sig till att först underhandla om preliminärartiklarne, fredstraktatens grunder och en två månaders förlängning af vapenhvilan. Detta skulle stipuleras i form af ett protokoll. Undertecknandet mötte likväl svårigheter och således framställdes ett förslag att förlänga vapenstilleståndet till den 13 April, under förutsättning att ditintills vapenstilleståndet på två månader skulle hinna afs!utas. Då ankom en telegrafisk depesch från Frankfurt, som underrättade mig om kommissariens i Slesvig rapport, att danska regeringen Lade förklarat sig beredd, icke att ålertaga blokadordern, men att uppskjuta dess utförande till den 13 April, under förutsättning, att de tyska trupperna ditintills icke skulle framrycka i Slesvig. Detta har jag bekantgjort i LonIdon, ehuru icke såsom meddeiande af officiell karakter. Först den 24 Mars erhöll jag genom danska sändebudet von Plessen den offentliga förklaringen, att vapenstilleståndet den 3 April skulle definitivt upphöra, ehuru Danmark ville Jhålla sig på defensiven ända till verkligt angrepp från vår sida. Derom skref jag genast ull London. Generalkonsulns cirkulärnot kom till min kännedom först den 28. Jag lät genast beriktiga den genom Staatsanzeiger och affärdade en särskild kurir till London. ITALIEN. Händelserna i Fiorens, som slutades dermed att diktatorn Guerazzi afträdde och att man afsändt en deputation till storhertigen för att uppmana honom att återkomma, börjades med en strid den 40 April mellan Guerazzis livornesiska garde, hvilket säges hafva vid många tillfällen behandlat folket i Florens på ett hånI fullt sätt, och Florentinarne. Guerazzi sökte fåfängt lugna folket, hvilket förr så ofta lyssnat till hans ord. Man svarade Honom med Iropen: lefve Leopold! kastade sten efter honom och tvang honom att liy. Den 41 om aftonen tog kommunalrådet styrelsen i sina händer och utnämnde en provisorisk regering, till en del bestående af de ministrar, som hade varit Guerazzis och Montanellis företrädare. Den 12 var allting lugnat i Florens. De livornesiska bataljonerna voro bortskickade, och diktatorn hade intet parti af någon betydenhet qvar. Bland de åtgärder som provisoriska rereringen vidtagit, är äfven den att upplösa municipalgardet, som var revolutionärt sinnadt och Guerazzi tillgifvet. Konstituerande församlingen, som hade förklarat sig permanent den 12, gjorde intet motstånd, när den upplöstes af regeringen. I början ville den väl upprätthålla Guerazzis myndighet, men den insåg snart omöjligheten deraf. Guerazzi lemnade ej Florens. Första dagen bevakades han i palatset; sedan fördes han till fästet Belvedere; hans lif skall till och med hafva varit i fara, men en ledamot af den nya regeringen, Capponi, hvilken förr hade varit chef för storhertigens kabinett och blifvit störtad af Guerrazzi, räddade nu denne. Enligt underrättelser från Florens af den 12 ligga i Gaetas hamn 4 spanska fregatter, 2 örlogsånglartyg, 1 franskt örlogsfartyg, 2 engelska fregatter, 1 neapolitanskt segeloch 2 ångfartyg. 20,000 man neapolitaner skulle mearschera till romerska gränsen och 5,000 voro redan der. Livorno följer Genuas exemrkel och rustar sig till motstånd. Deremot har Pisa följt Florens föredöme och förklarat sig för storhertigen, General dApice, som kommenderade de toscanska trupperna vid Pontremolii hertigdömet Parma, har på österrikiska generalen Kolowraths uppmaning öfvergifvit denna starka position. Han blef straxt afsatt af provisoriska regeringen i Florens, som det tros snarare för sina republikanska sympatier, än för öfvergifvandet af sin post. Romerska republikens sändebud i Paris, öfverste Frapolli, har aflåtit en protest mot frana interventionen i Kyrkostaten och låtit införa den i tidningarne. Den lemnar vigtiga upplysningar om franska kabinettets afsigter. Öfversten säger att vid en konferens med franska utrikesministern, då öfversten förklarat att hans regering ville antaga Frankrikes bemedling, och ban besvurit ministern att icke låta franska armten annat än såsom vän ingå på romerskt område, hade ministern svarat, att han icke kunde underhandla med hvad som icke vore till: att Rom för honom vore påfven och dennes rätt; att Frankrike skulle lägga sig emelTan för att hindra en alltför häftig reaktion och för att få sekularisationsprincipen tillämpad så mycket som möjligt på statsförvaltningen. Vidare säger öfverste Frapolli: Det språk, som konseljpresidenten begagnat inför naI tionalförsamlingen och det som utrikesminiIstern nyttjat till mig, äro af den beskaffenhet j I