Aftonbladet – 28 april 1849, sida 2

om hvarje af dem fortsatts från det ena berget till det andra, skulle de passa nogå in med hvarandra och bilda ett enda jemnt lager öfver hela landet; ej heller hade de väl ursprungligen kunnat afsättas blott på dessa punkter. Då vi således finna hela Vestergötland hafva varit betäckt af dylika lager, hvaraf dock största delen blifvit af vattnet bortförd, hvarföre hafva då dessa qvarstått? De äro genombrutna af den från jordens inre uppstigande trappen, som bredt sig ofvan dem såsom en hatt, lagren voro troligen ej mycket hårda när denna topp sköt upp, och dennas hetta gjorde dem temligen fasta i toppens närhet. Allt låg då ännu under hafvets yta; men antager man, att de småningom höjdes upp och frigjordes såsom stränder från vågornas inflytande, så skulle mellan dessa af trappen fasthållna sedimentlager allt annat föras bort, för att i sin ordning ånyo på annat ställe förläggas. Det är genom dessa förhållanden, som de trakter, der de Neptuniska bildningarne äro företrädesvis rådande, erhållit sin mångfald af höjder och dalar, såsom t. ex. i Skottland, der lagren ofta tvenne gånger blifvit efter hvarandra upphöjda och ytan således mycket sönderbruten. Sist af alla aflagrades de små lagren vid stränderna. Genom att sålunda aktgifva på dessa förhållanden hafva vi kunnat få kännedom om deras inbördes följd. I Frankrike finner man dem gå i riktning från Vogcserna till Paris, d. ä. från vester till öster. De äldsta lagren, de i öster, gömma sig under det öfverliggande yngre och äga en betydlig lutning mot vester, der de yngsta blifvit horisontella. Samma förhållande är ock i England, men omvändt, så att de sträcka sig från Wales till London, d. ä. de äldsta i vester och de yngsta i öster. Huru skall man nu få reda på, hvilka lager äro samtidiga? Aro de, som i Frankrike äro yngst, d. ä. de vid Paris, samtidiga med de i England yngsta, d. v. s. de vid London, och så ock med de äldsta; eller äro de begge följderna olika åldersserier? Svar härpå kan ej hemtas genom observation på stenarternas: olika natur, ty dessa bero af det material, vattnet fått att nedlägga; vi kunna endast vänta någon lösning häraf genom studium af de förstenine. gar hvarje af dessa lager innehåller, så att om man i två eller flera lager finner samma arter af utdöda djur eller växter, har man anledning att säga dessa lager vara bildade på samma tid, ty en och samma faunas skiljda alster hafva lefvat samtidiga och äfven på vidt skiljda punkter, och genom en observation i denna riktning har man vunnit visshet derom, att lagren vid Vogeserna äro samtidiga med lagren i Wales (och med många i Sverige) samt de vid Paris samtidiga med Londons. De i dessa stenmassor nu inneslutna djur eller växter hafva fordom verkligen lefvat i vatten, och blifvit ur detta vatten, oftast ett hafs, omgifne med sediment, hvarvid deras fasta delar småningom ersatts af mineraliska delar. Redan Grekerna kände detta förhållande, sägande att Ammonshornen (Ammoniterna, hvarom förut prof. nämnt), hvilka ligga vid Pyramiderna i jorden, bevisa att Egypten varit bottnen af ett haf,. Men en lång tid voro de mest äfventyrliga föreställningar om detta förhållande i svang; när man i jorden fann några ben, tänkte man sig en ännu fortfarande skaparekraft, sysselsatt att i jordens inre oafbrutet bilda ånyo, men som, nu försvagad måste lemna verket ofullbordadt. Stjer-. norne voro ej heller utestängda från inflytande härpå. En annan tid sökte i historien uppleta förklaringar öfver de förvånande upptäckterna. Så berättas, att när man på 1600-talet i Dauphinge uppgräfde en massa kolossala ben, man trodde dessa härleda sig från konung Teutobochus, en fabelaktig herrskare öfver Germaniens stammar; de bevarades sedermera i en källare i Bordeaux, och hafva först vid dennas rifvande kommit ånyo i dagen och under Cuviers ögon, hvilken förklarade det vara — ben af en elefant. Nära Basel fann man ett skelett. Scheuchzer, en af Schweitz utmärktaste naturforskare, trodde sig hafva kommit på spåren en menniska, som bevittnat sjelfva syndafloden (homo antediluvianus), men det har befunnits helt enkelt tillhöra en förgången ödla. Och när de vilda folkslagen vid Ural sågo, huru det derstädes upptäckta Mammuthdjuret bereddes till att förvaras i Petersburg, utropade de: tagen allt vårt guld, men lemnen oss våra fäders ben. De gamle trodde i allmänhet att dylika försteningar lämpligast voro att anse såsom naturens leksaker, blotta alster af en tillfällighet. Presten Elvius i Dalarne förtäljes från Rättvik hafva till Deras Majestäter förärat ett bord med en stenskifva, deri tydligen sågs en hel Dalkarl innesluten af naturen utan konst föreställdn. — Men småningom försvunno dessa fabelaktiga föreställningar för naturforskningens kraft och ljus; man öfvertygade sig derom, att de voro lemningar af verkliga djur och växter, och det förutsades, hvad som ock inträffat, att man, på grund af deras förekomst i bergslagren, skulle kunna bestämma dessas, såsom detsa des, kronologi. William Smith, en civilingeniör, som vid kanalernes bearbetande studerat Englands jordlager och de deri inneslutna försteningarne, var den förste, som promulgerade denna lag, hvarpå hela Geologien till så väsendtlig del hvilar, att samma försteningar återkomma i samtidiga lager, om de ock visa sig af olika mineralogiska beståndsdelar. Finner man i alla dessa lagers skiftningar försteningar af samma slags djur, så kan man sluta dertill, att under den långa tid dessa lager afsattes, samma djurarter lefvat; men i de derofvan liggande följder finner man ej samma petrifikater, i synnerhet om lutningen dem emellan är olika. Finner man således i vissa lager andra försteningar, så har man kommit till en annan formation, skiljd från den förra ej blott genom en annan organisk verlds qvarlefvor, utan äfven genom annan lutning och möjligen annan mineralogisk beskaffenhet. Denna skiljaktighet kan dock vara sådan, att i den sednare formationen finnes ingen enda förstening, som hos den förra, utan blott helt nya, eller ock så, att några återfinnas, gemensamma för båda; slutligen inträffar att i båda uppträda väl skiljda arter, men dock tillhörande nästan samma större afdelningar, hvarigenom de alla erhålla en viss gemensam karakter. På detta sätt träffar man i första lagerföljden Sjöliljor, Brachiopoder och Cephalopoder, Trilobiter samt besynnerligt bildade fiskar, men hvarken af foglar eller däggdjur finnes något spår. Den egna karakter, som denna formation erhåller, betecknar den period i djurlifvet, då dessa bildade en särskild geologisk PRESSA MT SRA NAT RR NRP REK NN