Aftonbladet – 28 april 1849, sida 2

PROFESSOR S. LOVENS SJUNDE FÖRELÄSNING. Detta föredrags föremål utgjordes af en framstallning af de Neptuniska lagrens bildning och förhållanden samt början af djurrikets historia. Allt det sediment, hvilket vattnet, såsom i föregående föreläsning visades, på mångfaldigt sätt bortför från jordens fastare till dess flytande delar, faller så till bottnen att horisontella lager deraf bildas; ty ehuru vattnets rörelse väl synes häftigast på ytan, der vågorna gå, och ej sträcker sig synnerligen på djupet, äro dock oftast, just der det är som djupast, äfven de starkaste strömningarne, hvilka äro nog mäktiga att mottaga dessa från landet lösryckta delar och föra dem ut långt i bafvet, i hvars fördjupningar de nedbäddas. Sjelfva äga dessa partiklar naturligtvis ingen rörelseförmåga, utan samla sig, der en frihet lemnas dem från strömmens bortförande våldsamhet. Det första lagret, som sjunker ned, blir således mäktigast i fördjupningen och de följande likaledes, så att slutligen, oaktadt ojemnbeten i ytan hvarpå de nedbäddades, de öfversta erhålla ett fullt horisontelt läge. Detta skulle således förleda oss till den förmodan, att alla de Neptuniska bildningarne ägde denna vågräta riktning, hvilket visserligen oftast är fallet, såsom på Westergöthlands berg, Kinnekulle, Dahlbergen, Billingen c., der ofvanpå den Plutoniska grunden nedfällt sig fullkomligt horisontela lager ofyanpå hvarandra: sandsten, skiffer, kalksten, ånyo skiffer och trapp. Begifver man sig från detta landskap, färdas öfver Vettern och stiger i land vid Borghamn i Östergöthland, så finner man väl derstädes, likasom på Ombergets östra sida, dylika flodlägriga Neptuniska kalkstenslager; men i Vettern nedstupar Ombergets vestra sida och visar der ett annat fenomen. På Graniten ligga nemligen flera tunna, likasom påklistrade lager, störtande sig i djupet. Stranden mellan berget och vågorna är ytterst sned. Undersöker man nu dessa lager på ett ställe der sandstenen är blottad, så finner man dem likasom vågiga af linier eller upphöjda ryggar, som följa hvarandra. Huru detta bildas, synes under sjelfva ytan af Vetterns böljor; der föregår ännu i dag samma vattring af sjöbottnens sand, åstadkommen af vattnets sqvalpande. Mellan dessa tvenne på samma sätt orsakade bildningar ligget sålunda en ytterlighet af tid, slutande inom sitt omfång den organiska naturens historia. — Under sandstenen finnes en rikedom af konglomerat-lager, hvilka också en gång legat vågrätt, ty det hafva också sandstenslagren ursprungligen. Hvad har då mäktat lyfta upp dessa massor? Omberg var säkerligen i början nedsänkt under ett haf, hvars strand dess ena sida utgjort; ty cong!omeraterna kunna ej varit långt ifrån ditförda och den egendomliga vattringen af lagren försiggår endast på grunda ställen. Underjordiska makter lyftade dock upp berget, så att dess sidor blefvo stupande och intogo den ställning och form, de nu äga på bergets vestra del. Det är samma lager, hvilka vi finna horisontala kring Motala och Roxen. — Denna företeelse står ej enstaka för Omberg, sådana upplyftningar från ursprungligen vågrät ställning äro ganska allmänna; vi finna vidsträckta trakter der detta varit fallet, t. ex. i Dalarne, förekommande der af särdeles invecklad beskaffenhet. — På detta sätt nedlägges det ena sediment-lagret ofvan det andra; de skulle så hafva kommit att svepa öfver länderna såsom ett ogenomträngligt täcke, ur hvilket på sin höjd några toppar af plutonisk natur skulle skjutit fram; men alla dessa lager äro ej öfverallt på samma sätt närvarande; nästan öfverallt hafva underjordiska krafter lyftat upp en del af denna betäckning och brutit dess yta, och slutligen har vattnets bortrödjande kraft varit nog mäktig, att blotta de underliggande lagren på många ställen. I Vestgöta bergen, Kinnekulle och Dahlbergen m. fl., äga dessa horisontela lager, hvilkas afsättning ur vatten bevisas af de deri inbäddade försteningar af bafvets djur, sinsemellan samma vågräta plan, så at! ET TR a