Aftonbladet – 28 april 1849, sida 2

KS CANE TRA NEED ARArxrBrAAreeee:dd långsamt annars ...! Jag måste i egen person se, hör: och verka.n Vid reveljens första slag stod han framför högvakten Han omringades och tillfrågades i hvilken armå han tjent under hvilken fältherre, hvar han blifvit blesserad, oct erhållit afsked. : Alla dessa frågor besvarade han med beundransvärc säkerhet, och med ton af en äkta Carolin. Var du med vid Narwa? frågade en gammal soldat som gjort hela kriget. s Ja visst! I början var jag för rote, Eskiltuna, Österre karne Wallby socken JV 17, Warg., Hvad sju-attan-skock-tusan! är du gammel Warger du? Jag kunde aldrig tro annat, än att de förbannade ryssarne hade ätit opp dig lefvande! Du gamla krigsbuss hur kom du från kanaljerna? Jag rymde.n Det skall du tal om för oss i qvällls Ja! och si, kamrater! nu sedan jag ej mer kan föd: mig med bajonetten, har jag tagit till svarfjernet. Minn: du att jag fuskade litet i den profession förr i verlden också ?) pJa, du var händig med tåcke der strunt. Strunt... säger du? inföll den förklädde Dittmar och linkade djerft fram. Strunt?... den strunten ha bjelpt mig till friheten, och skaffat mången dugtig, mer svulten kamrat födan. Den andra ämnade svara, men några yngre soldate; lade sig emellan och mäklade fred. Skäms inte du, Hjort, som varit så lycklig mot mång: andra, att ge dig i gräl med en invalid, som varit fån. gen, och slitit mycket ondt på köpet? Försoningen gick lätt för sig, och ännu en gång kon man öfverens om att träffas på qvällen. Invaliden linkade fram till en grupp officerare. Har nalkades ödmjukt med hatten i högra handen framhållen liksom för att begära en skärf, hvarvid ban höll venstr: handen korsad öfver högra handlofven. Tanklöst kastade den ena och andra en daler i hatten men en af dem gick närmare honom och, i det han lä slanten halka ner i hans hatt, besvarade det gifna mystisk: tecknet, under det han starkt fixerade den gamle, hvarpi denne ögonblickligt formade till ett Andrex-kors med båd: pekfingren. Officern återvände till sina kamrater, Dittmar påsatt sin gamla hatt och gick åt sitt håll. ij Innan kort kom en figur med afmätta och vördiga ste