Aftonbladet – 28 april 1849, sida 1

DE SAMMANSVURNE, ELLER MORD oca KRÖNING. ; — ROMAN AF CARL VON ZEIPEL. TJUGUÅTTONDE KAPITLET. Dagligen förbannade Regina sin lidelsefulla kärlek, och dagligen intryckte hon den förgiftade pilen djupare i sitt hjerta. Hon hade sannerligen ingen lätt roll att spela. Det vore ett falskt påstående, att den brottslige, eller brottsliga, aldrig kan älska. Kärleken kan vara mer eller mindre ren, det är sant, men den är ändock kärlek. Och i bvilketdera fallet, som helst, ägar den två riktningar för sin utveckling. Antingen luttrar den hjertat, renar det, återför det till dygden, till pligten, och hjertat välsignar den då intill sitt sista pulsslag; eller förvandlar den sig twill det outsläckligaste hat. Regina älskade ännu, ännu var det kärleken, som styrde hennes steg och så försvårade hennes bana, att hon mången gång var nära att förtviflla. Vi hafva sett henne ränkfull, men hon hade ock inkommit i en labyrint af ränker, och hade all sin fintlighet af nöden, för att ej börttappa den ledande tråden. Väl hade hittills allt lyckats henne, som vi sett af Wilkens berättelse; men höjden var svindlande, och hvad bade hon icke att frukta! .,. Friherrinnan Duwalds 1odjursögon, Dittmars falkblick, prinsens möjliga svartsjuka, och framför allt sitt eget hjerta. Sedan hon ett par veckor spelat den redan beskrifna rön, tyckte hon tiden vara inne att sätta kronan på verket. Hon kunde tcke närma sig Bernbard, utan att först vinna Elisabeth. Hvarje gång hon befann sig i hennes sällskap, och följaktligen äfven i Bernhards, visade hon ) Se A. B. M 1—86, 8—4135, t5—147. 20—82, 27—928, 31—34, 3Y-—40, å8, d4—45, 48—50, 9, bä, BG, 5B, 59. 6 6A, 67, TO; 75, Y5, 76, 79-81, 08, 86, 89, 99, I3 och 95.