Aftonbladet – 28 april 1849, sida 1

en sådan undergifvenhet, en sådan ånger.., hennes ögon simmade nästan alltid i tårar... att Elisabeth kände sig benägen att icke heller räkna på några perlor mer eller mindre i sina ögonhår, och äfven Bernhard, som ej kunde göra sig begrepp om en sådan dubbelhet, upprördes i sitt innersta. Det gjorde dem ondt om henne. En gång vände Elisabeth sitt tal till henne... och en solskensglans bredde sig öfver hennes ansigte, hon tycktes vilja falla til den mediidsammas fötter, och öfvergick till en så tjusande glädtighet, att alla intogos deraf. Men så fort Elisabeth kom ut ur hennes trollkrets, uppreste sig hennes sedlighetskänsia ånyo emot Reginas förhållanden, dem hon ej nog kunde beklaga, och då hon återsåg henne, visade bon något brydsamt i sitt väsende, som tvang Regina att på nytt omspela sin väl inöfvade scen. Men detta tvång hade till följd, att Reginas hat alltmer ökades, och hon svor att göra ett slut härpå. Hvilken triumf för henne om hon kunde göra Elisabeth likaså usel, som hon sjelf var! Som hon inbillat friherrinnan Duwald ått hon endast handlade i dess intresse, blef det henne lätt att förmå den bedragna frun att en dag till sig inbjuda friherrinnan Posse. Och sirax efter hennes ankomst, skyndade Regina till Elisabeth. Att generalen var ute ined kungen, visste hon. Elisabeth häpnade vid hennes ankomst, men tog emot henne med artighet, för att ej fela mot sällskapslifvets fordringar. De hade näppeligen hunnit sätta sig, förr än Regina utän omsvep började: Fröken Elisabeth! Jag har ingen rällighel alt förupdra mig öfver er köld; den är naturlig. Ert rena sinne måste. afsky mig. Men om ni kände mina strider, mina qval, mina tårar, så skänkte ni mig utan tvifvel åtminstone ert medlidande! Ö, ni kan ej nog tacka Försynen, som åt er gaf ställning i samhället, gaf uppfostran och omvårdnad, då jag, olyckliga, svalt och frös. Efter derma inledning uppdrog hon en så rörande målning af sitt elände, att Elisabeth smiälte i tårar. Berättelsen gjorde eb mycket mera intryck, som hennes egon tant staliga gånger omtsixt reduktionen, och don nöd och