Aftonbladet – 25 april 1849, sida 1

falallnt SORG Hlall I ac nNja:rt ICVYOIlUuUUONCPnas historia ett mera förnedrande och afskydt ok, en djupare motviija hos de besegrade, en oresonligare grymhet, än man finner i den ita-. Henska halföns historia efter år 1815. Derföre har icke heiler något år förgått utan jsammangaddningar, utan upprorsförsök, utan straff. Den italienska martyrologien räknar tusentals offer för den österrikiska despotismen och bland dessa martyrer bafva några måst undergå sådana tortyrer, som äfven de vildaste nationer aldrig skulle hafva tillåtit sig. Vi vete, hvad den ädle Silvio Pellico lidit, ty han har sjelf berättat det på ett gudomligt språk och med ord, egnade att röra de kallaste hjertan; men hvilken har någonsin försökt att skildra alla andra grymheter, som de af Osterrike understödda despoterna — och bland andra hertigen af Modena med den afskyvärde Besinis tillhjelp — utöfvat mot de olycklige, som råkat ut för misstanken att hafva hyst hemliga önskningar om Itahens sjelfständighet. Bland dessa vilje vi blott anföra ett, nemligen Manzonis, exempel, som för att hafva motstålt Besinis hot, med en halskedja fästades vid muren i sitt fängelse på sådant sätt, all han hvarken kunde sätta sig eller falla på knä. Man lemnade honom i denna ställning, till dess att han förlorade förståndet. Detta passerade år 1821. Då Frankrike år 1530 befriades frår bourbonerva, trodde Italien sig kunna återvinna sina rättigheter. Från ena ändan af haifön till den andra spordes frihetens elektriska stöt. Osterrike intervenerade åter. Jernoket föll tillbaka mera tungt än förr på de bloddrypande skuldrorna, fängelserna fyldes åter, bödlarne återgingo till silt afbrutna arbete. År 1848, efter sjutton års förtryck, bibehöll ännu den odödliga idcen hela sin styrka: vid buliret af den tron, som ramlade i Paris, vaknade den till nytt Hif i Rom, Neapel, Florens och Venedig. Och denna gång blef äfven Osterrike sjelf skakadt. Afven Wien och Ungern reste sig för frihetens sak. Rörelsen blef sådan, att en vacker dag sågo sig konungen af Neapel, konungen af Piemont, påfven Pius IX nödsakade att sluta sig till de italienska patrioterna. Fördrifvom främlingarne, ropades det med en enda röst af 23 millioner menniskor. Milano fördref på fem dagar sin af 15000 man bestående garnison. Venedig gjorde sig fritt på 24 timmar och konfiskerade till förmån för den nationella saken de arsenaler, med hvilka österrikarne omgilfvit staden. Från de berg, som omgifva Lombardiet, nedströmmade otaliga beväpnade skaror. Fienden, slagen öfverallt, darrande vid larmtrummans dån, omgilven på alla sidor af uppror, drog sig tillbaka inom de fästningar, med hvilka den späckat Italiens jord. Den skulle hafva varit förlorad, om friheten triumferat öfverallt. Men under det att fienden så.unda stod på reträtt, anhållande att få dagtinga och endast görande svårigheter i afseende på några penningefrågor !och lösen för Lombardiets utrymmande, började de monarkiska intressena att åter vakna. Konungen af Piemont — han som nu nyligen abdikerat — tänkte endast på att qväfva den lombardiska och venezianska republikanismen, på det att Lombardiet-Venedig skulle öfverlemna sig it honom: hvilket ock gick enligt hans önskan. Konungen af Neapel, ett ögonblick bragt ur fattningen; men så småningom repande mod, lät genom sechweizarne massakrera och genom lazzaroner lönnmörda patrioterna i hufvudstaden. Men då han väl blifvit åter herre, återkallade han de soldater, som han — d. v. s. enligt folkets vilja, för hvilket han böjde sig — sändt till Venedigs och Milanos undsättning. Af dessa soldater fanns ett betydligt antal, som icke lydde hans kontraordres, utan fortsatte sin marsch. Piåfven, som slutligen började frukta, att Österrikes katholska erkebiskopar skulle vägra att erkänna hans andliga myndighet, gjorde så godt han kunde motstånd mot sina undersåter, hvilka ville tå a mot fienden. Man väpnade sig dock mot hans vilja; men endrägten saknades. Furstarne förstodo hvarandra icke mer; folken förstodo hvarandra ännu icke, och Osterrike sände till Italien dessa röfvareband, som kallas kroater, på mord och plundring begifna menniskor, hvilka man betalar genom all till dem öfverlemna det land, der man använder dem. Genom att handla för långsamt, genom alt icke hafva förenat sig, genom all anse segren vara alltför lätt — framföralli genom alt icke hafva vändt sig till franska republiken, som vid denna tiden skulle hafya gått till deras hjelp — läto Italienarne Österrike åleitoga Lombardiet. Från den stunden har detta olyckliga land blifvit förtrampadt på allt sätt. Radetzky, Österrikes general, utskref oerhörda brandskatler och Jät sina soldater utplundra Milanos rikaste hus; sjelf plundrade han för egen räkning de palatser, i hvilka han för tillfället tog in, och utfärdade konfiskationsdekreter, som för alltid skola vanhedra det österrikiska väldet. Dessa dekreter träffade i början alla de stora familjer i landet, som hade ställt sig i spetsen för folkrörelsen. Men längre fram sträckte sig plundringen ända till tio å tolf års gamla faderlösa barn, ända till qvinnor, som eldrig tänkt på politik, men som dock ålades att betala fyra å femhundra tusen francs till den österrikiska prokonsulns krigskassa Emedlertid gaf han sjell, en gubbe at 82 år, åt Milano det skandalösa skådespelet al ssilt giftermål med ett slags komediantska, som fick rikta och pryda sig med vinsten af ala dessa rofferier. Emedlertid fruktade han, att alla dessa tyranniska tilltag, som förbiltrade folket, skulle föranleda förnyande af Marsdagarnes uppträden år 1848, och han sökte förekomma denna fara genom ett fullständigt skr äcksy stem. Efter er Lo Kr aa