Aftonbladet – 24 april 1849, sida 2

Iraga oss, härröra de iran samma hall, hvarfrån man i fjol först här i hufvudstaden börade hetta upp den redan varma skandinavismen till kokpunkten, och hvilket kanske utsjorde den ursprungliga orsaken till den kraftyttring, som man sedan såg utilägret i Skåne, nofvets vistelse i Malmö, observationskåren på Fyen, och slutligen de två millionerna ur de skattdragandes fickor. Historien är nemligen korthet, att här i Stockholm finnes ett litet sotteri af hederliga och rättänkande, ja äfven idelsinnade fantasimenniskor, som föresatt sig utt skrifva tidningsartiklar för den danska sacen. Dessa artiklar berömmas sedan af andra skandinaver såsom väl skrifna och dugtigan; om följderna bekymrar man sig icke. Hvad vilja nu dessa exalterade stridsropare? Vilja le uppmana Sverige att upptaga danskarnes sak såsom sin egen, att bistå Danmark aktivt emot Slesvig-Holsteinarne och att utsätta sig för följderna? Det har den krigiske i Aftonposten icke ens vågat ro ut med; han vill blott spela upp känslorna till en början, samt bekänner sjelf helt naivt att han vill söka rikta allmänhetens harm emot Aftonbladet, som vågat erinra om angelägenheten för de främmande makterna, att snarare söka åtskilja de stridande. Hvad det sista beträffar, så får det väl af oss tålas; men vi hemställe, om det icke är ytterst lättsinnigt att hålla sig ensamt på deklamationernas område i en sådan fråga, der den hufvudsakliga svårigheten i första rummet är att få parterna att lyssna till förnuftets röst. Men detta allt kozomer så litet i beräkning hos Aftonpost-insändaren, att han till och med förbiser hvad derutinnan passerat i Danmark. Det är bekant, att den förra eller Lehman-Tscherningska ministeren var böjd för en koncession medelst Slesvigs tudelande;, och afgick derföre att denna mening ej antogs af konungen. Nu lärer väl ingen kunna bestrida, att Lehman, Monrad och Tscherning äro tillräckligt skandinaviska; men våra öfverskandinaver här i Stockholm tro sig veta bättre än nyssnämnde män, hvad Danskarnes frid tillhörer. Känner A. P.-insändaren en tidning, som heter der Nordische Telegraf? Den utgilves i Leipzig af en bokhandlare, till födseln dansk, har till ändamål att redogöra för skandinaviska förhållanden, och har jemväl i Slesvigska frågan hela tiden försvarat det danska intresset. Det kan ej vara olämpligt att i detta ögonblick ur nyssnämnde tidning för den 2 Mars meddela: följande stycke om de möjliga vilkoren för fredens återställande: Men freden. Det gifs väl knappast en enda, som ej önskar densamma, om ej någon äfventyrare, som åstundar vinna rykte och byte; dock önskar säkert ingen densamma då tout prix. Den höga diplomatien har sig trenne serskilda planer förelagda, efter hvitka degsamma skulle regleras; den ena, uppgjord vid preussiska hofvet, antager den oerhörda, stillatigande förutsättningen, att hela slesvigholsteinska frågan ej skulle hafva annat innehåll och annan karaktär, än den af några furstefamiljers tvister om privaträttigheter. Inligt densamma kommer folket alls icke i betraktande, eller åtminstone blott såsom den ena eller andra dynastiens omtvistade egendom; genom adoption skall en följd af egare, som synas hafva lika anspråk, inträda i besittningsrätt, och dervid skall en af de kompetenta pretendenterna, hertigen af Augustenburg, få skadeersättning genom ett annat slags egendom, storhertigdömet Oldenburg. En annan plan vill Slesvigs så kallade sjelfständighet, på visst sätt en seqvestrering af det omtvistade landet. Den är en skapelse af den så kallade Eiderdanska ministeren i Köpenhamn, som lefver i den sorgliga villfarelsen, att de möjligast längst bort utstakade gränser redan i och för sig fösbättra hvarje besittning, hvilken, tillämpad på stater, är grundfalsk. Det synes oss i alla fall rätt väl möjligt, att garantien af ett selfgovernment skulle kunna försona den tysksinnade delen af Slesvigarne med deras öde att blifva afskiljda från den tyska utvecklingen; ty friheten har, såsom vi se på rhenländerna, en sådan evig oemotståndlig lockelse, att för henne till och med nationaliteten kan. uppoffras, om också kanhända med svårighet. Men först framtiden skall höja friheten i gamla verlden till ett kosmopolitiskt banår, såsom redan ett sådant svajar öfver den transatlantiska jorden och skyddar folkslag af de mest olika racer. Vår strid är ty värr företrädesvis ännu en nationel, och det anses ännu för svaghet och nästan som förräderi, att icke äta upp Fransoserna och Danskarne, att icke häckla deras institutioner, att icke förguda professorerna, som i lIrankfurt lappa verldshistorien efter sina kompendiehäften, alt icke anse erkehertig Johan och rikskommissarien Stedtman för århundradets frälsare och rätte medlarne mellan frihetens gud och den germaniska menniskostammen. Och derföre, emedan denna strid just har en företrädesvis specifikt nationel karakter, bör det tredje fredsförslaget icke helt och hållet utan vidare omständigheter kastas åsido, enligt hvilket Slesvigs befolkning sjelf skall förklara sig om den vill tillhöra Danmark eller Tyskland. I alla händelser erhålles icke en fullständig kongruens i de politiska och nationela gränserna, äfven genom denna folkets förklaring; men en sådan är ju också i allmänhet omöjlig och kan icke ernås. Icke desto mindre ligger rättvisa i denna utväg, genom hvilken folkfrihetens princip icke allenast icke förnärmas, utan till och med räddas. Den småaktiga invändningen, som framställes af den petrificerade nationalitets-ifverns landhungriga politik, att de i norra Slesvig invandrade danska domestikerna (!) utöfva ett öfvervägande inflytande på fäderneslandets val, är högst ensidig, då öfverallt menniskor, förlänta med statsborgerliga rättigheter, måste vara i utöfning af dessa statsborgerliga rättigheter, så vida dessa icke skola