Aftonbladet – 24 april 1849, sida 1

FAME R BESS oMRIASeE ÅK Rn ete vsk UTRIKES. — På förmiddagen ankom utländsk post med tidningar från London och Stettin till den 43, från Frankfurt och Berlin till den 414, Paris och Wien den 43, Hamburg den 47 samt Köpenhamn till och med den 49 dennes. DANMARK. Det här redan i lördags omtalade rykte, att ett nytt anfall af tyskarne skulle hafva skett på Alsen, men afslagits, och att tyska förlusten skulle dervid varit högst betydlig, har, såsom vi ock förmodade, endast varit en utläggning af den redan i fredagsbladet omtalade vid bron öfver Alssundet den 13 dennes förefallna strid. Atminstone innehålla rapporterna från danska armeerna på Alsen och i Jutland, att ingenting fiendtligt förefallit till den 16 om aftonen. Natten emellan den 16 och 17 April hafva obetydliga tiraljeringar egt rum mellan danska fältvakterna framför broskansen vid Alssundet och fiendens vedettkedjor; men kl. 4 på morgonen den 17 var fienden åter i sin försvarsställning. I norra Slesvig hade fienden den 17 åter besatt skogen vid Vonsyld, som den lemnat då general Rye den 16 med en betydlig styrka framryckte, för att rekognoscera fiendens styrka och ställning. Sedan generalen funnit, att fiendens förpostlinie gick från Skamling öfver Sjösund och Brenduhrs qvarn till Oddis, samt ingen förökning af fiendens styrka kunnat upptäckas, drog han åter till Kolding rekognosceringstrupperna, hvilka hvarken fått några döda eller sårade, ty fiendens små vakter eller piketer drogo sig öfverallt tillbaka. Nya danska trupper ankommo dagligen till Kolding och enskilda bref derifrån vederlägga alla de tyska ryktena om misstämningen inom danska bären. Tvärtom beskrifves andan mycket god och krigisk. General Bonin har frigifvit de i krigsfångenskap fallna sjökadetterna Garde och Mourier på grund af deras ungdom, och de hafva af en parlamentär aflemnats till danska förposterna vid jutska gränsen. . Enligt Berliner Nachrichten skall Ryssland åter i en note protesterat mot tyska truppers inmarsch i Jutland, och befallning bufvit gifven till tyska armåen, att icke rycka in i nämnde provins, utan endast be ätta Slesvig. Hamburgerbladen meddela en slesvig-holsteinsk berättelse om affären vid Aissundet, som öfvergår allt hvad man ännu sett i militärdikt. Deri säges nemligen: De tyska härförarne, som i närvarande fälttåg öfverhufvud synas uppträda mycket mera energiskt än den under förra äret kommenderande, med slesvigholsteinarnes förbannelser betungade Wrangel, hafva väl insett, alt cröfringen af Alsen eller ätminstone tillintetgörelsen af den öfver sundet slagna bron var nödvändig för att sluta kriget med ett slag; ty detta Alsen tjenar danskarne på sitt sätt såsom räfhå!a, hvarifrån de bryta fram, för att göra röfycrier på Sundeved. Men till ett afgörande slag skulle det nog aldrig hafva kommit; ty att ställa sig mot våra i öppen mark, dertill är den danska armeen mycket för modlös och demoraliserad. Derföre måste de danske helt och hället fördrifvas från Alsen. I ett af bäjerska och saxiska anförararne hållet krigsråd den 42 middagstiden blef derföre beslutadt alt storma skansarne vid Däppel?! (Anm. Dessa voro då helt och hållet öfvergifne af danskar som! dragit sig bakom broskansen.) Vid morgongryningen började operationerna. Bäjrarne 3000 man starka ryckte fram till Stenderup. Sachsarne, 6000 nian under prins Albert, framryckte till Nybel, hvarifrån de förenade kårerna utvecklade sig i slagtordning framför skansarne vid Duppel, sachsarne på högra och bäjrarna på venstra flygeln. Centern bestod af 6 batterier, betäckte af ett bäjerskt kavalleriregemente. Kl. 8 började striden mellan öfver 50 .lyska och 36 danska artilleripjeser, hvilka sednare med kartescher gjorde stor skada mot de på fältet betäckte tyskarne. den vilda striden blef Duppelgvarn och flera hus skjutna i brand: ja kyrkan stod i fara att antändas. Meno,, fortfar berättaren, detta nedstämde ej de lappre, tyska truppernas mod; de stodo fasta som murar i den starkaste eld och med ett lifligt hurra mottogo de befallningen att storma; och pu utveckade sig ett bajonett-anfall, sådant) aut ingen har upplefvat ett dylikt, sedan Nåpoleonska kejsargarlets tider, Trummorna hvirflade, jägarhornen ljödo, kanonerna dundrade, och jublande, såsom ginge det ill en munter fest, stormade de tappre med bajohetter mot vallarne (de tomma skansarne). Väl störade ännu minga, träffade af karteschoch gevärsIden: men om ock berg af lik bildades omkring lem, med desto större raseri framträngde tyskarne. Slutligen uppnådde de skansarne och nu börjades en trid, man mot man, öga mot öga: efter elt kort