Aftonbladet – 23 april 1849, sida 3

IRATTEGÅNGSOCH POLISSAKER. Hr landshöfdingen grefve Horn har fått röna Isanningen af ordspråket, att en olycka sällan komImer ensam. I cen särskild fiskalisk aktion i Svea Hofrätt emot hr grefven för missbruk af embetsI myndighet emot en hr Björkman, som varit anställd vid Landskansliet, har advokatfiskalsembetet å grefve IHorn yrkat 4000 daler silfvermynts böter samt ofIfentlig afbön. Denna sak har förut varit nämnd i lAftonbladet och har uppstått deraf, att br grefven vid ett af honom såsom landshöfdinge hållet förbör li hettan förgått sig mot Björkman, kallat honom Isakramenskade karl, bof,, och dylikt, samt förIbjudit honom att någonsin vidare visa sig på kansliet. Detta hade skett utan någon dertill af Björkman gifven anledning, i närvaro af flera kansliets embetsmän och vaktbetjente. Grefve Horn anförde i sin förklaring, såsom skäl för sitt utfarande, en hos konungens befallningshafvande gjord angifvelse af förre grosshandlaren Gripenvald, att en skrifvare hos Björkman skulle hafva med list och våld bemäktigat sig en af Björkman utgifven skuldsedel å 2350 rdr och sönderrifvit densamma, samt alt öfvertygelsen om Björkmans brottslighet härutinnan väckt hr grefvens harm, grundad på förhör med en tredje person vid namn Dahlström. Björkman har ifrån åtskilliga embetsmän producerat intyg om hedrande uppförande, under ett antal år då han biträdt dem. Om utrymmet medgifver, torde vi kunna meddela något utförligare ur handlingarna. — En person vid namn Andersson har af flere personer för en tid sedan mottagit ur till reparation. Många klaga öfver, att de icke fått dem åter. Orsaken är att Andersson burit uren till assistansen och pantsedlarne till Hirsch Aronsson. När åtskillige bland urens egare började ansätta Andersson för att återfå sin egendom, har han, som det tros i tanke att derigenom undslippa ansvar, tagit värfning vid Svea lifgarde. Detta har likväl icke kunnat lända honom till någon fördel. Förskingringarne hafva blifvit föremål för domstols pröfning, och för hvarje gång målet handlagts vid kämnersrättens 4:e afdelning, har någon ny pretendent uppstått till af Andersson pantsatta ur. En bland dem, som i dag var tillstädes, en sömmerska, hade fordrat att få veta hvar hennes ur funnes, så ville hon sjelf lösa det. Då fick hon till svar, att hon kunde lösa pantsedeln hos Aronsson. Hon löste också verkligen en der hypotiserad pan sedel å ett ur för 2 rdr 32 sk. bko, men då hon för 5 rdr bko utlöst uret från assistansen, fann hon att det icke var hennes. Hon insatte det då åter på assistansen och löste en annan pantsedel för 3 rdr banko hos Aronsson. Icke eller denna var hennes, och sedan hon för 6 rdr 52 sk. löst det ur, hvarå denna sedel lydde, fick hon göra med det, som med det förra. Hon ville hos Aronsson åter pantsätta de pya assistanssedlarne för Anderssons räkning, men han ville icke ta emot dem för delsamma, som de förre varit belånta med. Det tror jag nog, inföll ordföranden, han har många nog förut och Aronsson skrattade hjertligt åt sömmerskans enfald. Utslag i målet kommer att afkunnas nästa måndag. — Sergeanten Ek vid stadens militärkår och bleckslagaregesällen Helge Wilhelm Arosin hade till kämnersrätten hvar för sig instämt polisuppsyningsminnen Lambert och Möller under ganska stränga ansvarspåståenden, såsom för falsk rapport, olaga arrestering etc. Angående sjelfva den händelsen, vid hvilken polisuppsyningsmännen skulle förbrutit sig, hade en undersökning vid poliskammaren förevarit och målet blifvit till kämnersrätten remitteradt, men remisshandlingarne hade ännu icke ankommit, hvarföre kämnersrättens 4:de afdelning, dit stämningarne blifvit lottade, i dag beslöt att med handlägg-. ningen skulle anstå tills remissen komme domstolen tillhanda. — Till poliskammaren blef i lördags inlemnad en rapport af pigan Jansson eller Jansdotter af hufvudsakligen följande innehåll: Den 435 December förledet år, då jag bodde i buset M 52 vid Stora Badstugugatan, framfödde jag ene barn, en gosse och en flicka, dervid ogifta barnmorskan Charlotta Löfvenmark betjenade mig, hvilka barn sedan genom Löfvenmarks försorg hos komminister Delin i Clara församling blefvo kristnade, gossen till Anders Herman, och flickan till Christina Lovisa. — Löfvenmark, som derpå mottog mina barn till vård, skulle för dem efter öfyerkommelse erhålla 40 rdr för hvardera i månaden, tills jag den 48 sistl. Januari flyttade hem till Löfvenmark, som är boende i buset AM 46 vid Appelbergsgatan, då jag förklarade min önskan vara att inköpa barnen på barnhuset. För att i detta hänseende gå min önskan till mötes, begaf sig då Löfvenmark, i sällskap med sin piga, till barnhusdirektionen, derifrån hon återkom med den för mig gynnsamma underrättelsen, att hon utverkat det mina barn kunde få inköpas för 400 rår rgs hvardera, i stället för denna summa i banko, hvarpå jag var beredd. Den 24 Januari begaf sig Löfvenmark och hennes piga från vårt gemensamma hemvist med båda barnen till barnhuset, sedan barnen, som Löfvenmark dittills haft hos någon annan person till vård, förut blifvit hemburna och visade för mig, hvarefter Löfvenmark vid återkomsten för mig berättade att båda barnen blifvit mottagna, men att en bondhustru från landet genast fått mottaga flickan, till vård. Jag egde då ingen äriledning att misstro denna uppgift; och som jag genom den vänskapstjenst Löfvenmark sade sig hafva bevisat mig erhållit 100 rdr tgs i besparing, erhöll hon för denna väntjenst till mig 43 rdr rgs i gåfva, hvarjemte jag såsom lån försträckte henne 400 rdr res. — Vid åtskilliga tillfällen yrkade jag derefter att få besöka min gosse å barnhuset, men alltid hade Löfvenmark någon invändning att göra, hvarigenom mitt tillämnade besök oupphörligt uppsköts, till dess en amma ifrån barnhuset i Mars månad infann sig hos Löfvenmark med den underrättelsen, alt milt barn vore dödt och redan begrafvet. Dagen derpå, då jag förklarade att jag ville besöka samma amma, blef jag icke vidare hindrad af Löfvenmark, utan åtföljde hon mig då sjelf dit, der amman vid vår ankomst för oss med mycket lugn ingick i detaljer angående mitt barns sjukdom och död, m. m. — En tid derefter infann sig vagnmakarehustrun Rosengren ifrån Sollentuna socken vid Edsberga i vårt hemvist, då jag af henne fick den upplysningen, att hon mottagit mitt barn, flickan Lovisa Christina, efter föregående öfverenskommelse med Löfvenmark emot någon viss betalning, men att hon icke hvarken begärt eller erhållit det af barnhusdirektionen, samt att någon sagt henne det hon borde söka att få ett samtal med modren till barnet, för att göra sig förvissad om, att framdeles ordentligt erhålla sin betalning. Efter erhållandet af denna upplysning, reste jag genast ut på ett besök till mitt barn, men då jag efter 14 dagars bortovaro åter hemkom, uppvaknade hos mig angående Löfvenmarks handlingssätt starka misstankar. Hon berättade mig nemligen vid min hemkomst, att hon af en qvinna mottagit ett barn jemte 400 rdr banko för att inköpa det på barnhuset, men att barnet nu dödt. Då jag frågade om hon icke i anledning deraf ämnade återställa penningarne till modren, svarade hon mig skrattande: Det vore väl fan så dumt att göra det; npr in