,Hvad, min kusin? I går förtjusade ni alla med ert briljanta humör; i dag ämnar ni göra det med tårar. Regina ville försöka ett svar, men orden dogo på hennes läppar. Stjernros iakttog det gynnande ögonblicket då han fann henne ensam... Regina! fortfor han. Ni är ej lycklig! Jag har sett det. Hemlig smärta genomskimrar larfven af den glädtighet, ni antagit. Iaf förtroende för en så nära slägting, som jag ärl, Min kusin! Olyckan har förföljt mig från min barndom, och det förundrar er, att jag i hemlighet lemnar min sorg deröfver fritt lopp..? Nej, Regina! Jag har hört att tårar lindra smärtan. Qvinnan låter så sin sorg upplösas; mannen måste innesluta den i sitt hjertal O, ert kön, Stjernros! har stora företräden framför vårt! Vore jag man, skulle svärdet skaffa mig rätt ... Skulle längesedan hafva skett, om jag ej fruktat att med detsamma såra en dyrbar väns hjerta. Jag har genomträngt er hemlighet. Ja, Regina, af min egen smärta känner jag skälet till er. Vi älskade begge, och begge älska vi utan hopp. Vi äro olyckskamrater, låtom oss blifva hvarandras förtrogne! Höj er öfver ert kön... besegra den blygsamhet, som binder qvinnans tunga, när fråga blir om att tillstå sin kärlek, och att hon älskar utan hopp. Ni älskar Bernhard, och jag den tjusande Elisabeth... Regina! ni gråter, mitt öga förblir torrt. I samma ögonblick blef Reginas det äfven. I blinken anade hon den nya fara, som nalkades ... Stjernros hade upptäckt hennes passion... Mången annan kunde det kanske lika lätt ... tilläfventyrs prinsen sjelf — och hon återsjunka i sitt förra intet, just då allt smickrade hennes hopp med att, om Fredrik uppstege på Sveriges tron, hon skulle blifva den allena styrande! I en hast uttorkade tårarna, hon blef densamma, hon alltid tillförene varit, kall, beräknande. Hon insåg, att, för att ej löpa fara att upptäckas, måste hennes förhållande till prinsen anförtros åt Stjernros, hennes fördel blifva hans. Hvilken lycka, om hon åt sitt parti kunde förvärfva en så dyrbar politisk vän. För detta ändamål