PROFESSOR S. LOVENS SJETTE FÖRELASNING. (Forts. fr. Lördagsbl.) Det omnämndes, att lavans öfversta yta temligen hastigt stelnar, men den undre blott helt långsamt. Vid antagande af denna fasta form, som blir en följd af afkylingen, skilja sig de olika delar, hvaraf lavan bestär, och samla sig till krystaller. Vid hastig afkylning uppstår en glaslik kropp, vid långsam deremot bildas regelbundna krystaller, i form af stora intill hvarandra stående prismatiska pelare. Detsamma inträffar när lavan är ingjuten i remnor och klyftor och får i stillhet kallna; men då ligga dessa pelare tvärsöfver klyftans bredd, ty de bildas alltid vinkelrätt mot afkylningsytorna. Lavan är ingen viss bergart, utan kan bestå af olika; den är ej en gång densamma under ala tider vid en och samma vulkan. Men vid denna skiljaktighet mellan de bergarter, hvilka sammansätta lavan, råder dock så myc-! ken likhet i kemiska beståndsdelar — synnerligast genom kiseljordens närvaro — att vi kunna betrakta de bergarter, hvilkas framträdande ur jorden i smält tillstånd vi ock bevittnat, på detta vis kommit i dagen. Sådane äro t. ex. basalt och en i Sverige förekommande, som kallas trapp, samt graniten. I vårt land finnes ett berg, höjande sig öfver en granitgrund. Dess nedersta del utgöres af lager af alunskiffer, hvilken innehåller petrifikater och således aflagräts under vatten. På detta hvilar en massa af en mörkgrå hård bergart, utan försteningar, cj i vågräta lager, utan klyftad i lodräta temligen regelbundet kantiga pelare, som i alunskifferns närhet hafva en slaggig yta. då deremot alunskifferns öfre yta förlorat sin brännbarhet, blifvit så hård, att den eldar för stål. Der är vid foten en djup klyfta, hvarest man kan se den öfverliggande bergarten fortsättas nedåt mot djupet och alunskiffern på båda sidor om denna fortsättning hafva sina tunna skifferblad böjda uppåt. Det förut antydda lemnar då ledning för att bedöma detta bergs uppkomst. Alunskiffern lade sig på den hafsbotten, som graniten bildade; denna grund remnar af vulkaniska krafter, en glödande lavamassa rusade upp, bröt sig genom den ännu temligen mjuka alunskiffern, hvars lager blott vid beröringen böjde sig uppåt, den vulkaniska massan göt sig öfverst. Nära derintill är ett annat, der denna hårda täta bergart betäcker sandsten — också afsatt under vatten — som är mörbränd och vid beröringsytan med trappen förklyftad i små vertikala prismer med många tvärklyftor, alldeles sådan, som sandstenen biir, när den, uppmurad till masugnsställ, länge utsättes för stark hetta utan att smälta. Detta är förhållandet med Hunneoch Halleberg i Westergöthland. Berzelius, Hisinger och Sefström hafva tydt deras uppkomst, och prof. visade genom att med en teckning af det ena sammanställa en annan af Vesuvius, huruledes samma likhet antyder samma bildningssätt. Man märker stundom vid sprängning i granitberg detta afbrutet af en annan mörk gång; der trappen visar sin prismatiskt-krystalliniska textur. Derafär klart, att i den remnade graniten en smält lavalik massa gjutit sig och bildat den mörka gången. Man kan se detta nära Carlberg, vid befästningsarbetena ofvan Bomsjön. Ofta träffas gångar ej fyllde med trapp utan åter med granit. Stundom antager denna nya grenitgång en annan firg, allt efter som den ena af dess mineralier är öfvervägande, men i denna gång ligga stycken inneslutna af den granit, hvaraf den stora kullen består. Det finnes således äldre och vnere granit, men är alltid, jemte trapp och