Han upplyftade henne, omfamnade henne, i det han tryckte en kyss på hennes panna. Olyckliga Regina! Hvem skulle kunna fördöma er? Huru många qvinnor, midt i öfverflödets och nöjenas sköte, falla ej offer för mindre frestelser. Hvad ni är beklagansvärd! Att älska en, och vara bunden vid en annan. .. Denna förlåtelse, men, än mer, detta beklagande, anslog en sträng i hennes hjerta, hvars ton hon aldrig förr hört ... och hennes tårar voro uppriktiga. Lasten kan vandra på rosor; men ett ord, och de försvinna, och afgrunden gapar emot honom. Den stackars Stjernros, som, utan att ana det, sönderrifvit slöjan öfver sanningens spegel, betraktade henne med ytterst häpna blickar. Uppfödd i lägret, hade han föga begrepp om, huru han skulle skicka sig med fruntimmer, men hittade händelsevis på den replik, som för tillfället var bäst passande... Regina! Sansa er! Om någon komme, hvad skulle han tänka? Hon upplyfte hufvudet och aftorkade sira tårar... Er sats är riktig. Man känner sig ej rätt olycklig förr än man i hjertats innersta djup måste begrafva sin sorg. Hon steg upp. Ännu vittnade, smärtsamma ryckningar kring hennes mun och ögonlock om inre lidande... Men hon badade sina ögon och tinningar med kallt vatten, och många minuter voro ej förgångna, innan hon åter satte sig, och, till utseende lugn, bad Stjernros taga plats vid sin sida. Ni är beundransvärd, Reginal utropade han, förvånad öfver hennes själsstyrka. cMan säger, qvinnan äger mod... jag ser det nu... och få karlar äga ett fastare sinne. Hon tryckte med tacksamhet hans hand. Stjernros! Det är sannt, att min jordiska sällhet ligger i grafven; men icke så er. Ni älskar då Elisabeth Örnstedt?, Om jag älskar benne?... Efter hvad jag sagt er, trodde jag er ej om denna fråga!l . Jag gjorde den i tankarna på, att ni är lyckligare än Jag. Genom att mer och mer smickra håns böjelse, ledde hon honom oförmärkt till det mål hon föresatt sig.