mot polerna afplattade, som den äger. Men värmenj allena förmår upplösa totalmassan af jordens alla ämnen; det är således den från solen omedelbart härstammande värmen, som i början höll jorden i glödgadt flytande tillstånd; det var vid värmens aftagande som den först kunde öfvergå i fast tillstånd; det är denna värme, som ännu möter oss i jordens inre, när vi äfven blott något litet närma oss dess medelpunkt. Temperaturen af jordens ännu flytande massa var kanske väl tusendetals grader; ty många flera graders värma än vi kunna mäta, fordra flera af jordens fasta ämnen för att blott smälta; vid denna värme afskiljde sig då en fastare kärna i smält till. stånd; alla andra ämnen, som vid denna temperatur ännu mäste förblifva i dunstform, bland dem allt vatten, bildade kring denna kärna en atmosfer af ofantlig höjd. Men verldsrymden, i hvilken jorden vandrar, är åtminstone 30 under fryspunkten. Denna låga temperatur måste verka afkylande på jorden, hvilken således, under ofantliga tidsrymder, afsvalnade utifrån inåt. De heta dunsterna i atmosferen afkyldes, togo form af ånga och föllo slutligen som den första nederbörden på den ännu ofantligt heta jorden. Den yttersta skorpan af jorden stelnade, blef kristallinisk, liksom i smått den smälta lavan stelnar. Men när en smält massa stelnat, sammandrages den betydligt. Det omnämndes förut, huru lavan sammandragande sig förklyftades i form af pelare. Jordens sig sammandragande massa blef således för trång att omsluta den smälta inre massan, den måste spricka i otaliga stora stycken, som sänktes in i det inre eller hvälfdes i lutning, medan l: genom de så uppkomna remnorna glödande massor inifrån bröto ut och lade sig derutöfyver och kittade tillsammans stycken af den förra stelnade skorpan. Detta måste naturligtvis flera gånger förnyas, och således är det klart, att man ej nu kan se något af den först stelnade ytan. Småningom fick så jordytan en betydlig fasthet och tjocklek; der uppstodo höjder och djup, fyllda af vatten, måhända ett haf kring hela jorden, ur hvilket här och der en granit-ö reste sig. Menl detta vatten var icke tjeniigt för djur att lefva uti, det var måhända så hett som smältande metall. Det är väl bekant att vatten, uppvärmdt till 400 1: öfvergår till form af ånga; men det är blott vidi: vanligt lufttryck, vid hafvets nivean, som vattnet ko-l: kar vid först 409. På Mont-blanc t. ex. kokar det vid 84?, emedan lufttrycket der är mindre; djupare än hafvets niveau deremot fordrar det ännu högre värma för att bringas i kokande tillstånd, och om lufttrycket ökas till 40 atmosferer, så kokar vattnet först vid 480? o. s. Vv. Nu innehöll naturligtvis den atmosfer, som i detta nära ursprungliga tillstånd omgaf jorden, ej blott vår nuvarande atmosfers alla beståndsdelar, utan dessutom allt vatten, som nu finnes på jorden, och måste således hafva utöfvat ett alldeles ofantligt tryck på sina egna understa lager, så att den vattenmassa, som der var samlad, kunde äga en enormt hög värmegrad. Men en del, som skulle öfvergå till droppbart flytande vatten, måste först blifva vattenångor. Derföre omgafs jorden af en många mil hög dimma — såsom vi om hösten se land och sjöar betäckas af dimmor, dem solstrålarne blott svagt genombryta — det var mörker öfver djupet. Men småningom aftog skenet från den glödande jordytan, dervid föll också alltmera vatten ur atmosferen, dunstkretsen blef fri från de skymmande ångorna, himmelens hvalf blef genomskinligt och solens strålar bröto igenom och det blef ljust om dagen och mörkt om natten. Kan då ej jorden slutligen blifva så afkyld, att den blir hel och hållen så genomfrusen, som Siberiens mark? — Sedan 2000 år har jorden ej förlorat Y,oo ef en grad värma, hon är nu ?,,. af en grad varmare än hvad som motsvarar hennes blifvande alldeles stationära tillstånd och af denna .o! skall hon först om 30,000 år kunna frlora den första hälften eller !57,,.e. En genomskärning af ett stycke af jordytan visade dennas sammansättning af de särskilda bergarterna och huru den gång efter annan genombrultits af vulkaniska utbrott. Prof. öfvergick nu till dej lagerformiga, sedimentära, petrifikatförande delarna af jordens fasta yta. Vattnet är, såsom geologiskt element, dels förstenande, dels återbildande; dess uppgift är, att från det redan bestående borttaga något och att åter förflytta detta till en annan ort, och denna dess makt är mycket stor, verkande stilla och oaflåtligt. Det är bekant, att inga källor äro helt och hållet rena, de flesta innebålla kemiskt upplösta ämnen, hvilkas närvaro just gör det drickbart. Mycket allmänt Muft afsältes såsom en tunn skorpa. Det gifves källor, som afsätta sådan kalk i stor myckenhet, t. ex. i Toscana, der ett slags kalk kallad travertin afsätles i sådan mängd, att man på 20 år fätt en fast massa af 50 fot deraf. Men begagnar denna källa för att göra medaljonger; dess stänkande droppar falla på formerna, som äro uppställda, och på hvilka kalken afsätter sig i trogna aftryck, af marmors fasthet och färg. Något liknande afsättes i Skåne vid Benestad, den så kallade tuff-kalken, deri växtaftryck förekomma, och på andra ställen i vårt land äro sådane kalkafsättningar bekanta under namn af Bleke. På samma sätt afsättes flerestädes kiseljord, och myrjern afsätter sig hos oss mångenstädes ur jernbaltigt vatten. — Vida betydligare än dessa, är vattnets kraft att mekaniskt småningom sönderdela de fasta bergen och bortföra delar af dem, för att förlägga dem på en annan ort. Hvarje regn nedsköljer till dalarna från höjderna stora massor af fasta delar, sand, grus och sten — hvarje bäck och flod arbetar oaflåtligt på att föra det vidare. Under hela sitt lopp från de höga fjellarne ned mot hafvet är aldrig flodens vatten rent, aldrig fritt från större aller mindre delar af den fasta mark det genomflödar, af de partiklar den lösbrutit eller afskafvit från klipporna. Man har iakttagit, att när floder af en viss vatlenmassa hafva en hastighet af 3 fot i sekunden — och det är måttlig hastighet i en segelbar flod — kan den icke mera flytta kantiga kiselstenar af ett äggs storlek, 0. s. v. Det är således för det mesta i början af sitt lopp, som floden bortförer större stycken, och öfverhufvud i det nedre som den tager med sig de finaste delarna; derföre bestå de massor, som nära källan afsättas, af gröfre material, och vid utloppot af finare Men detta sednare är der i ofantligt stor massa, så väl genom de otaliga korn af fasta delar, hvilka den håller uppslammad och med kvilken den slipar af alla de fasta block den förbifar, som ock af de massor den förer med sig från de öfversvämningar, hvilka tidtals inträffa. Man har beräknat, att jordens innehålla de kalk upplöst, hvilken vid beröring med