måste allt åsidosättas, ja, sjelfva qvinligheten uppoffras... Men huru spela denna roll väl? Stjernros! sade hon med försmäktande röst. Ni har sett rätt. Jag älskar Bernhard... hans bild är outplånligt intryckt i mitt hjerta. Men ack ... Nu utbrast hon i en så förskräcklig, nästan konvulsivisk gråt, att Stjernros stod der, bestört och förvirrad, och verkligen icke visste hvad han derom skulle tänka. Likväl upplyfte hon omsider matt silt hufvud... hon var blek ... hennes ögonlock, nedtyngda af tårar, förmådde knappast mildra den eld, som brann i hennes ögon... Regina! sade Stjernros sakta, och närmade sig henne. Ni önskade nyss vara en man, för att med svärdet skaffa er rätt... Jag är er slägting: befall öfver mitt! Kan ni slåss med de döda? Hvad säger ni? Sanningen. Hör! Ni vet hvilken den konung var, som med ett slag störtade sin adel till tiggarstafven. Min mor och jag voro ibland de olyckligaste. O, låt mig förtiga det rysliga elände, som blef vår lott... Hunger, köld, nakenhet... allt har jag pröfvat. Nöden kastade min mor på dödsbädden och skördade snart sitt offer... Jag tycktes ej hafva annat val, än en frivillig död, då... i dessa grufliga ögonblick, när sjelfva den starke mannen löper fara att duka under för frestelsen, huru mycket mera den värnlösa flickan... då... svor prins Fredrik att han älskade mig... jag visste ej ännu hvad kärlek var, och... sjönk till hans hjerta. Det såg ut, som hade Stjernros väntat en annan bekännelse ... Visserligen hade hans suverän några år förut sagt: En gemen karl och ett krönt hufvud äro, i dylika fall, likav: men Stjernros hade för sin räkning hellre sett, att Bernhard varit hennes älskare. Regina fortsatte sin roll... Hon förskräcktes öfver det moln, som tycktes samla sig på hans panna... hon kastade sig för hans fötter, anropade hans medlidande, hans förlåtelse. .. Och hvilken man nekar den åt en sådan skönhet, förhöjd genom den ödmjuka ställning, hvilken hon med så mycket behag förstått att intaga, ,