VTT TT TT TTT OO basalt, af plutonisk och i vissa fall af cruptiv beskaffenhet, emedan de verkligen hafva uppstått under samma förhållanden och antagit ungefär samma form, som man ännu kan återfinna hos lavan. Då man således betraktar de verksamma vulkanernas stora utbredning, deras vexelverkan sins emellan och med jordbäfningarne, den stora mängden af gångar, fyllda med tydligen eruptiva massor, som måste hafva varit i glödande tillstånd, så tränger sig den frågan fram: hvarifrån skola vi härleda denna hetta, som åstadkommit och åstadkommer alla dessa fenomener ? Fysiken säger nu, att verldsrymden är mycket kall, ty solstrålarne afgifva ingen värme förr, än de uppehållas af fasta kroppar. Den jordens hetta wi söka, kan således e jhafva kommit utifrån; ty äfven om jorden, ursprungligen så kall som verldsrymden, under millioner år uppvärmts af solen och denna uppvärmning inträngt ända till dess medelpunkt, så skulle vi ingenstädes finna högre värme än vid jordytan. Jordens inre är för oss oåtkomligt, den skorpa, som betäcker detta, är ej större än skalets förhållande till ägget. Men vi märka att solens värme ej tränger mycket djupt in i jorden: redan i källare finner man temperaturen temligen lika året om, så ock i goda källor, ehuru vi af ingendera sluta till jordens inre temperatur. Vi känna visserligen varma källor — t. ex. den heta Sprudeln i Carlsbad — men allt detta åstadkommas af vissa olika inom en inskränkt krets föregående processer. Dercmot har man funnit, att ju djupare man nedstiger i jordens fasta skorpa, desto högre blir temperaturen, så att, i våra trakter, vid 80 fots djup inträder en temperatur, lika sommar och vinter om; och derunder värmen allt mera tilltager. Artesiska brunnar — så kallade, emedan de sedan länge användts i Artois i Frankrike — visa, att det vatten, som derigenom upphemtas från ett ofta betydligt cjup (de finnas, som hafva 2,000 fots), är betydligt varmare, till och med ljumt, t. ex vid La Grenelle i Paris från 14,820 fots djup, ägande en temperatur af 27, 70 C. och i Luxemburg från en brunn af 2,300 fots djup 342. I djupa grufvor har man genom i det fasta berget inhuggna rör, deri thermometrar blifvit insatta, observerat samma tilltagandei värmen. Och noggranna rön hafva slutligen gifvit vid handen. att den sånkning i djup, som motsvarade en grads höjning på thermometern, är mycket olika på olika ställen; i några grufvor, 467 till 92 fot för hvarje grad, i andra 58 till 34; men i allmänhet hafva de berättigat till antagande att af ett rundt medeltal af 400 fot för hvarje grad på thermometern, så att om denna vid 80 fot hade 5, hvilket ungefärligen intråffar här vid Stockholm, skulle den vid 480 fots djup visa 6 0. s. Vv. samt vid 9,580 fots djup 400, d. v. s. jordens inre vore der så varmt som kokande vatten. Detta allt är väl blotta antaganden, styrkta af en mängd iakttagna sannolikheter, men vi kunna anse för gifvet, att jorden haren egen värma, oberoende af solljuset, att denna värma tilltager med djupet i ett sådant förhållande, att den vid 40,600 till 20,0600 fots djup väl uppgår till 400 eller kokande vattens värme. Ett annat intressant förhållande omnämndes af Professorn, såsom bevis på denna jordens tilltagande värma på djupet. Det är bekant, att i en stor del af norra Siberien (liksom i N. Amerika) den årliga medeltemperaturen är ytterst låg; marken är hela året om frusen så djupt ned, att kälen aldrig kan gå ur den om sommaren. Då man vid Jakutsk skulle gräfva en brunn, kunde man ännu på 380 fots djup ej genomtränga denna frusna massa, utan den visade ännu 3? under fryspunkten. Middendorff fann emedlertid, att vid 7 fot under ytan var kölden 47, vid 35 fot 8, vid 400 fot 6, vid 200 fot 5. vid 300 fot 4 och vid 382 fot 3 ; för att nu uppnå den punkt, der kölden skuile sluta, eller 0, borde man ännu gräfva 200 fot, så att den frusna bädden vid Jakutsk är nära 600 fot tjock, och der se vi dock ett af solvärman fullkomligen oberoende aftagande af kölden. På dessa grunder hvyvilar således antagandet, a!t jordens inre är i glödande smält tillstånd. Men hvarifrån härleder sig denna hetta? Det är på gissningens väg paturforskaren sökt besvara denna djerfva fråga, ledd af sinnrika beräkningar af sannolikheter, som helt och hållet ligga inom de matematiska naturvetenskapernas område. — Hypotheser, har man sagt, äro luftiga broar till sanningar: vi vilja här på hypothesen om jordens första daning, såsom på en bro, åter låta oss föras till en fast grund för skildringarne ur naturens lif. Denna hypothes, i sina grunddrag först uppställd af Greklands tänkare, utvecklad af Laplace och andra forskare, hänvisar till solen, såsom ursprunget till jordens cgna värme, och är i korthet föliande. En gång funnos hvarken solen eller dess planeter — bland dem jorden — såsom skiljda verldskroppar; alla de ämnen, hvaraf de bestå, voro tillsammans en glödande chaotisk dunstmassa af en ofantligt hög värmegrad. Denna hade en framåtskridande rörelse i verldsrummet och var tillika rullande från vester till öster omkring sin axel. Småningom fick det innersta af denna dunstmassa en större täthet; en kärna bildades deri, och denna kärna var solen, kring hvilken det öfriga bildade en genom sin erormt höga värmegrad glödande, utvidgad, långt utom de nuvarande planeternas yttersta banor uts träckt atmosfer. I detta tillstånd var den en stjerna, omgifven af en lysande dunstkrets. Solen med sin ofantliga atmosfer rullade från vester till öster. Hettan aftog småningom något utifrån, och sol-atmosferen, sammandragen genom denna a kylning, afsöndrade sig i fiera utom hvarandra liggande lager, hvilkas massor derpå, genom svängkraften, samlades från polerna mot Xqvatorn, slutligen till ringar utom hvarandra, roterande kring solens axel så som planeten Saturni ringar rotera utomkring dess axel. Men svängninIgens hastighet ökades dervid, solens dragningskraft öfvervanns af svängningskraften, och ringarnes redan tätare dunstmasser brusto och stycken sleto sig lösa. De stycken, i hvilka ringarne så brusto, måIste fortsätta att svänga kring solen, och cmedan i ringarne den yttre större sidan nödvändigt hade en större hastighet än den inre, hvilken hastighet också vid afskiljandet förblef hos de yttre sidorna af de Isärskilda styckena, bestämdes dessa derafatt hvälfva omkring sina egna axlar. Genom denna hvälfning formades de hvar och en till ett klot, ocn riktningen af denna förblef hos alla från vester till öster. Ett af dessa kring solen svängande stycken af dess brustna ringar var jorden. Men dess massa var på långt när ännu icke fast. Ehuru icke mer så ytterligt förtunnad, som den ursprungiiga solatmosferen, var den dock änru i dunstformigt glöd nde tillstånd. I annat fall kunde den ej hafva antagit klotets form och icke just den egendomliga,